Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Lars Ulvenstam: Li Kan talar under trädet. Ett motiv hos Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS ULVENSTAM
LI KAN TALAR UNDER TRÄDET
Ett motiv hos Harry Martinson
Då ”Passad” kom ut för fyra år sedan var
det ingen som tvekade om att den var
Martinsons dittills främsta lyriksamling. Redan i
namnet låg en oerhörd innehållsmättnad.
Passad-vinden hade fyllt segelklutarna i debutdikterna,
dess karaktär hade vidgats i sjöböckerna till
en bild för andliga värden och grenat ut sig
mot ”Passad”, där det passadiska helt enkelt
blivit en ny term för positivt liv, en symbol
för den fördjupade och förädlade
nomadtanken om den levande vilan.
”Passad” blev Martinsons mognade syntes
av hans tidigare tankar och lyrik. I den
pressade han den stilla enkla hälsan ur sin
skön-hetstro. I så måtto var den romantisk. Men
kritiken av uppeggade känslostämningar, det
etiskt förankrade frihetsidealet, det kräset
prövande valet bland nycker och infall gav den
samtidigt en prägel av klassicitet. Romantik
i den meningen och klassicitet behöver inte
vara artskilda. De har täckt varandra förr i
den svenska diktens idealistiska tradition.
I ”Passad” hade linjerna förenklats,
färgläggningen lugnats ner, perspektivet mognat.
Martinson diktade inte här med lupp för ögat
utan hade tagit ett steg tillbaka från motivet
för att få fjärrverkan och vidgad syn. Allt
knyckigt originellt och splittrande egendomligt
var borta.
Det är väl en lyrikers vanliga utveckling från
ungdomlig expansion mot den mognade ålderns
överblick, koncentration och besinning. Men
det är en förändring mot en ny enkelhet som
i Martinsons fall säkert hade sin djupt
motiverade psykologiska grund. Den
sammanhängde med ett konstitutionellt drag hos
honom som man kan kalla kvantitetsproblemet,
men som skulle bli för vidlyftigt att ta upp
här. Gång på gång har han i sina
naturbetraktelser (man märker dilemmat redan i ”Kap
Farväl”s Indienkapitel) återvänt till sina
upplevelser av den krasande och malande
trängseln hos det kvantitativa och sin längtan till
det kvalitativas enkelhet. Han har varit utsatt
för brottsjöar av intryck och pressats genom
labyrinter av komplikationer. Organiskt och
psykologiskt måste enkelhetslängtan uppträda
hos den tröttkörde hyperkänslige. Men den
enkelhet han når i ”Passad” är därför en enkelhet
som ligger på andra sidan orkanen och
djungeln, en luttrad enkelhet som redan sett
det mesta.
Ytterligare ett förhållande som säkert haft
väsentligt inflytande på ”Passad” bör påpekas:
vinden som blåste genom dessa dikter blåste
från ett sjukrum. Det var ingen hejig friskus
som förde pennan utan en konvalescent som
tappats för vatten i lungsäcken över trettio
gånger. Den hälsa som samlingen rymmer var
en önskehälsa som drömdes fram på en
sjukbädd. Våndan hade varit så svår att en sak
under alla omständigheter var utesluten:
förälskelsen och romantiseringen av sjukdom och
lidande.
Det ger något av den besinnande,
avklarnade bakgrundsfärgen till sjätte och sista
avdelningen i ”Passad” med dess fina
erfaren-hetskrönande svit av lyrisk aforistik i kinesisk
sättning. I nästa dikt stiger visdomen till en
jordisk paradisdröm, och som avslutning tar
en solvind tag i diktarens tanke och dröm då
han gör sitt ”Besök på observatorium”, en
kosmisk passad som för ut bortom alla kända
vintergator.
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
