Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Lars Ulvenstam: Li Kan talar under trädet. Ett motiv hos Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS ULVENSTAM
männeliga, alltfamnande och däri ligger också
en djup moral: hur skulle vi under detta
oändliga öga egentligen kunna yvas över något? Så
formas den stora cykelns båda sista strofer till
en lugn strävan efter det svåruppnådda goda.
Inga fanatiskt fastslagna mål, inga
ankomsttider, bara en vägskylt med en lugn passadisk
riktning:
Alla upprors vågor åldras fort
och alla upprors stigar bli snart till allfarvägar.
Kvar står en längtan till något som inte
är begärens eller vedergällningarnas hjul.
Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte
förmår
och slutar odla det onda som hon lättare förmår.
Då har hon dock en riktning. Den har inget mål.
Den är fri från hänsynslös strävan.
Formellt har Li Kan valt att uttrycka sig
aforistiskt. Martinson har i ett brev till Margit
Abenius bekänt att aforistiken var ”den
käpphäst som nog stampar otåligast vid sidan av
pegasen”. Men han hade svårigheterna klara
för sig. ”Nu är det emellertid så”, skriver han
i brevet, ”att näst konsten att leva rätt är
ingenting så svårt som att skriva visdom under
samtidigt fasthållande av lyrismen. Den vill inte
inställa sig frivilligt så länge visheten helt tar
hand om bollträt.”
Ett tonläge som nästan kan kallas aforistiskt
kom fram här och var redan i naturböckerna,
t. ex. i början av kapitlet ”Dödens visshet för
alla” i ”Svärmare och harkrank”. Direkt
utbildat är det i ”Blad”, I och III, som inledde
”Passad”s fjärde avsnitt. Men i Li Kan-sviten
blommar aforistiken. Det är de gamla
vishetslärarnas mjuka aforistiska rytm, motsatt den
skarpa, franska aforistiken som med sina
ideliga värjstötar ofta kan ge intryck av skola i
elakhet. Li Kans språk är på något vis statiskt;
det låter sig ogärna föras in under de vanliga
dynamiska konstlagarna. I så måtto liknar det
hela den äldre asiatiska litteraturen som inte
krävde nya ord och bilder utan tvärtom
önskade se nya, originella tankar uttryckta
med gamla ord. I ”Söndagsbetraktelse” (DN
22 februari 1948) försvarade Martinson den
aforistiska formen för visdom. Visdomen tål
att uttryckas i korta meningar och i ordspråk
ty den goda viljan kan alltid läsa enkel text
så att den blir klartext — och inför ett
auditorium utan god vilja blir alla former av
med-delelse ändå fruktlösa.
Den lugna harmonin, den goda varma
besinningen i Li Kans röst är Martinsons djupt
egna. Inte i den meningen att denna lugna
och samlade natur var hans konstitutionella
gåva utan snarare tvärtom: därför att det var
nödvändigt för honom att mitt i sin splittring
drömma sig och skapa sig ett lugnande
centrum. I ”Stämningsprovet” som Martinson
bidrog med 26 juli 1949 i DN-serien
”Författaren och hans arbetsmetod” deklarerade han
”Jag är ingen anhängare av vild inspiration.
Uppjagad extas eller upphetsad stämning är
mig motbjudande, även om jag någon gång
har förfallit därhän. Bäst är stämningen när
den stämmer också med livssynen. Och en
extatisk livssyn, en extatisk livsåskådning är
för mig något otänkbart.” ”Det finns”,
tilllägger han slutligen, ”en lugn lidelse som är
bäst. Den är släkt med livsrytmen hos den som
djupt älskar livet och handlar och tänker
därefter — och vägrar att krypa ur sitt skinn.”
Det är Martinsons önskedröm och tillkämpade
livshållning och det är ord Li Kan skulle känt
igen och gillat. Det var de sanningar han och
”Den behagliga skuggans cikador” bekände
sig till.
Men vad kan mer än det egna strävandet
ha hjälpt Li Kans skrivare och alter ego fram
till denna livssyn? När man ser Li Kan i
ka-talpaträdets skugga omgiven av sina bildade
och man kan väl föreställa sig nästan
småleende vänner kan man möjligen komma att
tänka på de många långlivade, hemliga
sällskap, ömsom politiska ömsom religiösa, som
forskningen ännu långt ifrån avslöjat, men
som man vet spelat en avgörande roll för Kina
i många avseenden. Men kan man inte våga
ett skutt och i stället tänka på Epikuros’ vackra
trädgård, på vars port det stod skrivet: ’
Främ
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
