Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Lars Ulvenstam: Li Kan talar under trädet. Ett motiv hos Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LI KAN TALAR UNDER TRÄDET
ling, här är dig gott att vara, här är lusten
det högsta goda.” Och lusten hade där inte
den förvrängda försämring begreppet fick på
romersk botten. Är det inte samma förnöjda
enkelhet, samma förfinade kärlek till ”den
heliga jorden” för att bruka ett homeriskt ord,
så typiskt för antikens vackra tacksamhet för
jordelivet. Epikuros’ angenäma liv eudemonia,
var också Li Kans ideal och liksom Epikuros
menade han också att det inte nås utan
måttfullhet, besinning, rättrådighet. Lyckomoralen
blir för båda fallen i praktiken identisk med
en rent sokratisk rättsmoral.
Epikuros sökte ataraxia, själens ro; Stoa
söke apathia, känslolösheten, för att nå fram
till frihet och sinneslugn. Skillnaden är i en
lugn kulturmiljö kanske inte så stor — men
hela första avsnittet i Li Kan handlar om en
sådan skillnad under andra omständigheter, ett
motstånd mot det disciplinerade, onaturliga och
därför i grunden falska martyrskapet och
särskilt de åtgärder som tvingar fram detta.
Allu-deringarna på samtidshändelser är uppenbara.
Sju cikador avrättas då de mäktige inte kan
finna sanningen sådan de vill ha den,
ytterligare sju torteras ändamålslöst av lustplågare,
befolkningen i nordvästra hörnets provinser
utrotas därför att de ha något snedare ögon
än de själva.
Li Kans visdom rymmer en tydlig polemik
mot stoicismen eller mot vad den populärt
uppfattas representera, mot dess dystra dygdepatos
och överspända krav. Li skulle vämjas över den
marterade Lukanus som idealiserar bort
lidandet i Rydbergs dikt. Men Epikuros’ trädgårdar
gränsar till Li Kans katalpaträd och i uttrycket
”Den behagliga skuggans cikador” ligger en
stor epikureisk stämning förtätad.
Det finns också en annan tänkare man kan
tycka Li Kan lånat stämning och visdom från
och det är Hans Larsson, som Martinson läst
flitigt ända sedan deras korrespondens i början
av 30-talet. Man kan tycka att de spinoziska
orden på Hans Larssons gravsten på Lunds
kyrkogård: Bene agere et laetari, att handla
väl och glädjas, också kunde sammanfatta Li
Kans maning till eftervärlden. Till och med
Hans Larssons sätt att uttrycka sin stillfärdiga
begrundan, i samordnande korta satser i denna
odlade prosa som med sina både didaktiska
och konstnärliga ambitioner höll sig så nära
talspråket, har likheter med Li Kans målföre.
Man känner i bägge fallen vad Larsson själv
sagt i sin ”Poesiens logik” om Goethes
”Zueig-nung” i ”Faust”: man ”känner en människas
andning” och ”förnimmer bakom orden en
stämning, vari en vis mans hela liv samlar sig”.
Det är samma betoning av ”det mänskliga, det
människovarma” som Larsson talar om i sin
”Gemenskap” 1932. Samma uttryck för
balansen och måttan som ändå vilar på en
oförtru-ten förtröstan. Man får så ofta avstå från att
lösa ett problem slutgiltigt och bringa det ända
hem på en gång, skriver Larsson i
essäsamlingen ”Minimum”. Då får man vara nöjd att
föra det något litet stycke på väg i hopp om
att det kommer vidare en dag. Denna
strävandets pedagogik återvänder Hans Larsson till
gång på gång.
Då Hans Larsson i samlingsvolymen ”Min
tro”, 1941 lade fram sin filosofi gav han nya
uttryck för denna toleranta metod att föreslå
åtminstone en riktning för dem som inte kunde
se eller principiellt erkänna målet. Samma
modesti finns i Li Kans lugna moralpredikan
om att människan skall söka det goda hon inte
förmår och sträva bort från det onda hon har
lättare för. ”Då har hon dock en riktning.”
Den skissartat antydda miljön i kretsen under
katalpaträdet, några ortsnamn och filosofens
eget namn Li Kan för emellertid också
tankarna till Kina. Denna antydan är väsentlig,
ty Li Kans filosofi är en djupt personlig
parafras över den livssyn som till stora delar är
taoismens.
Martinson hade tidigt börjat intressera sig
för kinesiskt tänkande, konst och dikt. Redan
i ett brev till Georg Svensson från april 1933
talar han om kinesisk epik och om solen som
något centralt i den kinesiska anden. Det Kina
en poet som inte är fackman kan nå fram till
i sin kärlek är väl bara det Kina han
dröm
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
