Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Lars Ulvenstam: Li Kan talar under trädet. Ett motiv hos Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS ULVENSTAM
mer om och önskar sig. Men han kan låta sig
inspirera av vetenskapen och bakom
Martinsons kinesförälskelse ligger läsning av
Karlgren, Folke och Oswald Sirén. På hösten 1944
skrev Alf Henrikson med hjälp av Hwang
Tsu-Yii sina utmärkta kinesöversättningar i
DN som Martinson prenumererar på; året
därpå kom de i bokform. 1944 kom Erik
Blombergs ”Jadeberget” med översättningar från
Tang-dynastin, den epok som i fruktbar och
spänningsfylld förening rymde både
konfusia-nism och taoism och som fick glans av både
Li Po och Tu Fu. Men redan 1942 hade
Dik-tonius, som betytt mycket för Martinson under
hans genombrottsår, kommit med
diktsamlingen ”Varsel”. På omslaget var två vignetter
av Diktonius’ och Martinsons gemensamme vän
Bull Hedlund. Den övre visade en ensam gren
omkransad av knotiga rötter; den undre ett
kinesiskt sjölandskap. Man ser månen spegla
sig mellan trädgrenarna. Vid båten nedanför
huset med det brutna taket står en man och
drömmer. Bilderna betecknar de båda
motivkretsarna : den finska naturen och de kinesiska
dikter som Diktonius under rubriken
”Gammal vers och visdom” meddelade fritt efter
Arthur Waleys originaltolkning. Att Bull
Hedlund gjorde omslagsvignetten var mer än en
tillfällighet. Han befann sig själv i en period
av ingående studium i kinesisk konst och
diktning. På försättsbladet lämnade Diktonius en
kommentar för egen del. Han meddelade att
han arbetat med dikterna under fyra år och
att de vuxit ur hans strävan att finna ro i oron
att leta efter varsel som stod ovan stridsvimlet.
”1 denna strävan har jag blivit stödd och
hul-pen av de åldriga kineser vilkas tecken jag
här sökt tolka på mitt eget språk. Med sin
objektiva allmänmänsklighet som trotsat sekel,
ja årtusenden, har de bragt mig lisa i
världs-eländet, och jag hoppas också läsaren blir
delaktig därav. — Än lever människan.”
Tids-bakgrunden var densamma för Li Kans
utom-husföreläsning: krig och världselände och
Martinsons reaktion var i detta fall exakt lik
vännen Diktonius’.
Kan är ju det mongoliska uttrycket för
hövding eller härskare, och eftersom Li Kan var
filosof betydde det tankens mästare Li. Namnet
Li är inte ovanligt, men det får större vikt
här om man minns att taoismens störste
tänkare, Laotse, skaparen av taoismens heliga
urkund Tao-Tö-king, sägs vara av en familj som
hette Li. Han var en fattig kinesisk
franciscus-typ som sökte sin rikedom i beundran för
naturen. Men dessutom har det verkligen funnits
en man under Mingperioden som hette Li Kan,
nämnd av Oswald Sirén för sin essä om
konsten att måla bambu. Troligt är väl också
att taoismens andre store målsman,
Chuang-tse med sin rikare frodighet spelat en roll för
Li Kan-figuren. Gemensamt för Li Kan och
den kinesiska antikens åsyftade tänkare är
emellertid att deras huvudintresse var inriktat
på den jordiska tillvaron och den levande
människan, inte på döden eller livet efter detta.
Tao, upplyser Folke i sin ”Tänkare i det gamla
Kina”, betyder egentligen väg, kungsväg, väg
som ej slutar i en återvändsgränd, och med
bildlik betydelse livsriktning, lära o. s. v. Men
det säger för lite, anmärker han i detta fall.
Tao betyder i taoismen helt enkelt den
fundamentala universella idén, urprincipen och den
högsta idén ungefär i Platons mening och
samtidigt alla dess speglingar i sinnevärlden.
Taoisterna menade att om universum hade
en mening fanns denna mening både i början
och slutet av kunskapen. Om universum inte
hade någon mening var det lika fåfängt att söka
den någonstans. Så fann de sin tilltro i den
lugna vägen, säger Martinson i artikeln
”Människan och ljuset” Vecko-Journalen 1946:51,
”den väg där varken rörelsen eller stillheten
är självändamål, men där båda är ett par som
bero av varandra”. Det är en tanke som
sammanfaller med den lugne mediterande
nomadens, han som inte längre ser sitt ideal uppfyllt
i de långa resorna utan snarare i det öppna
sinnet, och i de ord som lades i munnen på
Li Kan:
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
