Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Lars Ulvenstam: Li Kan talar under trädet. Ett motiv hos Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LI KAN TALAR UNDER TRÄDET
Behovens värld är en nedförsbacke
där inte mycket kan hejdas.
Den kan bara slutligen övergå
i en jämnare och lugnare väg
i mognadens dal.
Taoismens bakgrund var en tid av
missförhållanden och svårigheter. Den var en
filosofisk riktning genom vilken framför allt Kinas
konstnärer och diktare gjorde uppror mot
mandarinernas sakliga statsvärnande konfucianism
och i stället krävde återvändande till
landsbygden och naturligheten.
Det var en landsbygdslära som byggde på
tanken att människorna skulle bo utspridda på
åkrar, berg och skogar mellan hav och vindar,
förklarar Martinson i uppsatsen ”Den
godartade möjligheten”, Vi:s midsommarnummer
1947. ”Och genom att hon tolkade naturen så
att hon däri fann innesluten också den
godartade möjligheten”, säger Martinson
ordagrant lika i bägge de anförda uppsatserna,
”skulle hon genom naturen och genom att sj älv
vara naturlig nå fram till människokärleken,
den lugna fria och öppna människokärleken,
utan kramp och utan hets”. Det är denna
människokärlek som Li Kan anbefaller i sin
förkunnelses två sista strofer.
Det finns, framhåller både Karlgren och
Folke, ett utpräglat passivt, kvietistiskt drag
hos taoismen. De små fredliga
befolkningsgrupper som taoisterna tänkte sig i sin
jordiska paradisdröm kunde ha sin ledare, men
han skulle framförallt praktisera wu-wei,
ickehandlandet; konfuciansk, utåtriktad strävan
och studier tjänar inget till. Li Kans
förkunnelse är också en godartad passivitet. Men en
detaljanalys av hans ord visar ändå en klarare
och mer öppet intresserad blick för tillvarons
mångfald än hans taoistiska släktingars. Man
kan medge att Li Kan till viss grad är en
västerländskt vitaminiserad taoist. Det är
genom denna sinnesglädje och öppna blick Li
Kan skiljer sig från buddhismen. Den rike
indiske furstesonen vände sig i sin j ordiska
övermättnad till Nirvana. Men eljest har Li Kan
djupa anknytningar till honom. Vi finner Li
Kan under ett träd. Han verkar ha kommit
vandrande dit för att få tala med sina vänner
och bryter väl sedan upp lika lugnt som han
kommit. Också där påminner han om Buddha,
som i likhet med Jesus var en vandrande
frälsare. Den besinningsfullt talande och långsamt
lunkande Li Kan förenar färd och vila,
kring-syn och samling på samma sätt som den
symboliska passad-syntesen gör i Martinsons
närliggande diktning.
Under hela året 1944 skrev Martinson dikter
med direkt sikte på Li Kan-sviten. I
Vecko-Journalen 1944:30 publicerade han två korta
dikter som belyste varandra och föregicks av
en prosakommentar. Den första hette Känslan:
Att våga en sång
som famnar allt
är djärvt som svindeln.
Vad känslan säger
lovar ej naturens våg.
Den andra hette Förnuftet:
Förnuftet räcker till sin gräns,
men sanningen är både innanför och utanför.
Vi står i solljus och lyfter en tänd lykta.
Däröver oss är solen, självklarheten,
men vår häpenhet inför detta, var är den?
Vad är det? Martinson svarar i sin
trosförkla-ring att varken känslan eller förnuftet räcker
till att fatta universum. Det enda vi därför kan
hålla oss till är att med ödmjukhet och andakt
göra det bästa av livet och för varandra och
han trodde inte denna förändring kunde ske
förrän människan hade upptäckt det oerhörda
i själva självklarheten. Problemställningen
återkom i Li Kan-svitens tionde avsnitt som
börjar: ”Känslor och tankar glida isär i en
tillvarons klyvning”. Tankarnas och
”sannings-fåfängans kalla ljus” ställer drömmar, känslor
och aningar till svars inför en dömande
domstol. Då Martinson anklagande frågar: ”Vad
gäller er jakt, ni jägare? vad gäller er
människojakt”, är det samma protest som han i
”Det enkla och det svåra” riktade mot
överkroppens synder, i ”Verklighet till döds” mot
den exakta ingenjörstanken och i ”Avsikter”
mot den hårdhänta ukasen om social diktning.
3 BLM 1950 I
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
