Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Lars Ulvenstam: Li Kan talar under trädet. Ett motiv hos Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS ULVENSTAM
Ä andra sidan: känslorna är domare, förnuftet,
klokheten och visdomen skälls ut med alla fula
namn. Också nu frågar Martinson: ”Vad gäller
eder jakt, ni jägare?” Här är jägarna släkt
med den tanklösa flabbighet och haltlösa
romantik som han ställer till ansvar i ”Den
förlorade jaguaren”. Det är bara naturen som kan
lösa den hänsynslösa dialogen.
Jag säger eder emedan det säger sig själv,
att redde inte naturen under sådana förhållanden upp
det mesta åt mänskan,
så att den svalkade henne, lyste sol på henne, regnade
på henne och på jorden,...
då skulle hon vara enbart mänskoj ägare.
Här under läkaren och livgivaren Solen nås
syntesen mellan känsla och förnuft. Och vad
träter vi egentligen om? Andligt-sinnligt,
Odys-seus-Robinson, och alla andra småsanningar
eller fakta, vad är de mot de sanningar som
likt solen, månen och gräset ”ha det verkliga
breda värdet”. Citatet är från svitens nionde
avsnitt, som tillsammans med avsnitt VIII
Man måste lära sig väsensskillnaden
mellan vad som är faktiskt och vad som är sanning.
-— fått en utförligare behandling i det viktiga,
redan citerade brevet till Margit Abenius.
Brevet återkom sedan till sina huvuddrag i
artikeln ”Fakta och sanning”, Afton-Tidningen
25 januari 1947. Martinson liknar där att
plocka fakta vid att plocka bär i en skog. Men
sanningen griper man inte på det sättet. Den
får man inte tag i genom att låta tingen
empiriskt ge utslag, ty den kommer alltid att bli
odefinierbar, ogripen, oinfångad som solen,
luften och rymden. Eller man kan säga att den
finns i det fördolda och i så fall borde den göra
all vår påståelighet till något förklingande, all
vår tro till ett sken, all vår kunskap till en bro
som slutar i rymden just där vår oförmåga
tar vid.
Martinson påpekar i artikeln att vi tolkat
om Pontius Pilatus’ samvetssjuka domslut: vad
är sanning? så att det fått karaktären av att
verklig sanning egentligen inte finns och att
vi därmed är ansvarsbefriade. I själva verket
menade Pilatus, trodde Martinson, att han
personligen inte visste något om sanningen, att
den var fördold, att han inte sett den. Med
andra ord ett erkännande av hans personliga
naivitet inför den verkliga sanningen. Men vi
moderna civilisationsmänniskor har ersatt
sanningen med en svärm av fakta i stället för att
öppet erkänna vår kunskapsgräns och därmed
allas vår gemensamma naivitet och dra
konsekvenserna ur det: tveka, avskriva projekt,
avstå från att bara marschera framåt och att
duperas av det materiella och det som Buddha
— ”den visaste av alla” — kallade Tingens
hjul.
Denna goda enkelhet och visa naivitet —
det finns en ond naivitet också, som Martinson
tidigare i brevet exemplifierat med
pennalis-men under hans första skeppsgossetid i
Karlskrona eller de nittonåriga nazistiska
bödelsdrängarnas fröjd att plåga — ger prägeln åt
Li Kans förkunnelse. Den naiviteten är
bakgrunden till Li Kans goda leende trots att han
är så medveten om människornas skröplighet.
Den är också bakgrunden till de båda viktiga
slutstrofernas moral, den som växer ur ”en
längtan till något som inte är begärens eller
vedergällningens hjul” — märk likheten med
den hinduiska symbolen Tingens hjul! — och
som mynnar ut i att den ofullkomliga
människan bör önska det goda och upphöra odla
det onda. Med dessa två strofer slutar Li
Kan-sviten. Men i grunden var Martinson Li Kans
skrivare även när han diktade ”Vägen till
Klockrike”, ja ofta ända in i symboliska
detaljer. Då vägen i kapitlet ”Luffaren Bolie” blir
”ett löftesflöde som är självändamål:
uppfyllelse i sig själv”, betyder detta inget annat
än Vägen, Tao. Så har den svenska luff
arlandsvägen förvandlats till den Största
landsvägen med taoistisk grusning.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
