Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Jaget och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
fördjupa dem, mejsla ut och ladda upp dem.
Så ter sig i de flesta fall åtminstone diktarens
gärning, legitimt inmängd med åtskilliga stänk
av poetisk anarkism, men den saknar inte heller
demoni, är inte utan nihilistiska drag, kan
alltmer få tycke av dödgrävargärning i relation
till allt som kunde vara samstämmande,
gemensamt och enande, i fråga om den samling
mot mitten som kanske dock göres oss behov.
Ty sådant påtvingas oss i stället allt hårdare
utifrån, av de totalitära rörelserna och av
stats-tyranniet i alla dess former. Dunkelt och
aningsvis kan det stundom föresväva oss, att
de makterna utgör en ödesbunden korrigering
av bristen på självtillkämpad och inifrån
framvuxen andlig gemenskap och andlig disciplin.
En handfull franska böcker, översatta till
vårt språk och fördelade över en tidrymd av
elva decennier, grupperar sig otvunget kring
denna centrala problematik, kring
subjektivismen som positivt eller negativt bestämmande
faktor.
I öppen anknytning till Rousseau skrev den
musernas bortskämde och förvekligade
gunstling som hette Alfred de Musset sina
”Bekännelser av ett seklets barn”. Boken kom ut 1836,
har ett par gånger tidigare överförts till
svenska och föreligger nu nyöversatt i en
ståtlig, illustrerad volym. Med rätta berömt och
numera klassiskt är det kapitel som handlar
om hur livet tedde sig för den unga
generationen i Frankrike efter napoleonskrigens slut. Det
har fått ett nytt intresse för oss, som själva
varit med om två efterkrigsepoker. Skedet var
idylliskt i jämförelse med dem vi känner till,
men likväl frapperas man av de allmänna
likheterna, blandningen av trötthet,
njutningslystnad och materialism med förtvivlad saknad
efter en borttappad tro samt, i nära samband
därmed, det smärtans skri vid en avgrund av
intighet som den gången sammanfattades under
namnet Byron och i vår tid har en viss
motsvarighet i existentialismen, och som kanske
i båda fallen gömmer på en psykologisk
hemlighet.
I ett ordsvall som flödar över alla bräddar,
i patetiska utbrott och känslostormande retorik
biktar sig här ett diktarjag, som dock framför
allt är upptaget av sig själv, och i sista hand
kunde Musset inte intressera sig för världen
annat än i kvinnoskepnad. Den världssmärta,
som han dränkte eller låtsades dränka i
utsvävningar, bottnade långt mindre i tidens
uselhet än i en vacker kvinnas svek, i det
obotliga sår som hon tillfogat honom. Hans
sjukliga misstänksamhet och svartsjuka,
kvin-noföraktet och hämndbegäret, driften att håna
och plåga både sig själv och den han älskade,
det var okända, oförklarliga krafter, som drev
honom att mot sin vilja undergräva och
slutligen dräpa den nya kärlekslycka han varit i färd
med att gripa. Han var bittert medveten om det
och riktade växelvis vilda anklagelser mot
världen, den trolösa ungdomsälskarinnan och
sig själv. Som helt ung hade han känt sig vara
ett stoftgrand på det jordklot som virvlar bort
i världsrymden och hade därför föraktfullt
avstått från varje yttre karriär. Nu fick han
erfara, hur själva tanken kretsade kring sig
själv likt en galen dervisch som dansar runt
tills han faller i extas och slutligen i förfäran
hejdar sin gagnlösa möda. Den inre tomheten
gapade mot honom, han tyckte sig ha nått till
botten av sig själv, och hjärtat, som ropade på
liv, fann runt omkring sig bara sina egna
in-billningsfoster. Denna jagets självförbränning
och sj älvkonfrontation, då världen tycks sj unka
undan eller förvandlas till livlösa kulisser, en
upplevelse som återfinnes runt om i dagens
litteratur, möter oss alltså redan hos Musset,
tolkad med en hetta som når oss tvärsigenom
de prunkande ordbrokaderna.
Jämförd med Musset var Balzac inte bara
en naiv realist av det slag som förmår glömma
sig själv utan också en blodfull, ursprunglig
berättare av helt annan storleksordning.
”Testamentet”, den roman som nu först översatts
till svenska, utgör ett gott prov på hans robusta
konst. Balzac var legitimist och såg i altaret
och tronen två eviga sanningar, men i hela
sitt verk var och förblev han besatt av
penning
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
