Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Jaget och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAGET OCH VÄRLDEN
transaktionernas och penningbegärets makabra
skådespel, sådant det spelades upp med furia
i napoleonstidens Frankrike och sköt ny fart
under julimonarkin. ”Testamentet” skrevs
1841, då bourgeoisins våldsamma expansion
nått en höjdpunkt, och denna sociala realitet
har liksom julirevolutionens verkningar samt
egennyttans och familjeegoismens härjningar
inregistrerats med stor suggestionskraft.
Balzac har utmålat den för intet väjande
girigheten hos en borgerlig småstadssocietet, vars
medlemmar flockas likt rovlystna korpar kring
en dödsbädd och en värnlös ung flicka för att
beröva henne arvet, och hagalenskapen
förleder en av dem till ett avskyvärt brott. Diktaren
har tecknat sina figurer summariskt, med ett
fåtal karaktärsdrag, återgivit dem med
fysionomier och klädedräkt, satt in dem i detaljrika
miljöbilder. Han visste något om, hur
religionen kan framstå som en fiende för den sortens
folk, han kände till, hur hatet mot en människa
kan växa fram ur en oförrätt som begåtts emot
henne och tjäna till att överskyla denna, han
var förtrogen med ondskans säkra instinkter,
han var kunnig i samvetskvalens psykologi. För
det goda och upphöjda ägde han inte alls
samma organ som för lågheten, gemenheten,
skurkaktigheten i alla dess former. Inte bara
den unga flickan har blivit en väsenslös
ljusgestalt; det gäller i stort sett också om hennes
gudfar, en representant bland de många i hans
romaner för en allt uppslukande faderskärlek,
en gammal encyklopedist, som i sin höga
ålderdom omvänder sig och blir from katolik.
Upplösningen av romanen, där alla goda belönas
och alla onda bestraffas och luttras, har blivit
en serafisk idyll, som inte längre har något
med konstnärlig gestaltning att göra.
Men just i det sammanhanget yppar sig den
extremt personliga aspekt på tillvaron, som inte
heller saknades hos realisten Balzac, den mystik
som ändå knöt honom samman med den
romantiska rörelsen och som han delvis insupit
hos svensken Swedenborg: övertygelsen, att de
levande kan stå i direkt förbindelse med de
hädangångna, att de senare kan uppenbara sig
för de förra, bibringa dem övernaturliga
kunskaper, leda dem på rätta vägar, avslöja brott
och förutsäga det kommande. Sådana knep har
den store berättaren Balzac måst tillgripa i
”Testamentet” för att ställa allt till rätta! I sista
hand var också han romantiker — i sin
dragning mot spiritistiska fenomen men också i
sina uppförstoringar, i benägenheten att kasta
ett visionärt och fantastiskt sken över det
naknaste, mest skamlösa verklighetssceneri.
Indirekt röjde sig härigenom diktarjagets
närvaro i en människouppfattning och en
världsbild, som inledaren, Knut Jaensson, träffsäkert
har sidoställt med dem hos Daumier,
karikatyrens Michelangelo.
Fullt solljus eller obarmhärtigt klar
verklig-hetsbelysning var däremot länge förhärskande
hos en annan av de stora franska berättarna,
den femtio år yngre Maupassant. I
novellvolymen ”Olivdungen” — som i år sänts ut i
svensk översättning, fastän flera nummer så
sent som i fjol ingick i en annan samling —
har han karakteriserat sitt berättar jag som ”ett
öga på vandring som ser, och som älskar att
se”, och i det längsta har ju denne novellens
mästare uppfattat världen med sina sinnen, de
sunda fem. Även denna bok är mättad med
sinnesglädj e, överrik på färggnistrande bilder,
på dofter och toner, bräddad med
förnimmelser av intim beröring med människor, föremål
och djur samt först och sist med erotiska
sensationer, med kvinnor och åter kvinnor. Allt detta
är givet med den borne naturalistens naivitet,
som var på en gång hänförd och oberörd,
hänförd av primitiv livsnjutning, livsberusning,
oberörd av existensers och händelsers högre
innebörd och betydelse. Mer eller mindre har
detta sin tillämplighet på de olika novellgenrer
han odlade och som här finns företrädda, de
stora tragiska eller tragikomiska
livssituationerna, de kvicka, frivola anekdoterna,
berättelserna om de okonstlade naturbarn som låg hans
hjärta särskilt nära, vare sig det rörde sig om
en liderlig arabjänta eller en jordbunden
normandisk bondflicka.
Men som bekant kom det i Maupassants liv
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
