Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Jaget och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
en tid, då han i fullt mått fick uppleva jagets
plåga och kval, då världen tycktes honom full
av hemligheter och olösta gåtor och då den
verklighet, till vilken han förut haft så
okomplicerade relationer, föreföll att upplösa sig och
dunsta bort för hans kanske omtöcknade,
kanske övernaturligt skärpta blick.
Diktarsjä-lens vånda inför de syner som tvingade sig på
honom anar man redan i titelnovellen, där den
gamle prästen, oförklarligt för hela sin
omgivning, tar sitt liv efter konfrontationen med sin
förfallne son, med hela sitt osälla förflutna.
Den spöklika upplevelse som relateras i
”Tvångsrörelsen” hör avgjort också hit samt
framför allt ”En syn”, där det aldrig blir fullt
utrett om hallucinationen varit rena
hjärn-fostret eller ändå ägt ett slags realitet —
eftersom den efterlämnat kvinnohår på en
officersuniform på samma sätt som spöksynen i Pär
Lagerkvists ”Han som fick leva om sitt liv”
skulle efterlämna en blodig trasa i rummet. I
det franska fallet, som i det svenska, har väl
diktaren därmed velat markera det begränsade
i vår kunskapsförmåga, ofullständigheten i vårt
vetande om vad som är verkligt eller inte.
Att övervinna det konkreta, föränderliga,
historiskt givna jag, som bara är en tillfällig
partikel i universum, genom att göra det till
studieobjekt för det jag som är rent intellekt,
rent medvetande — det var det ständigt
nyupp-ställda, ständigt undanglidande målet för Paul
Valérys strävan som diktare och tänkare, och
just denna inre process i den mänskliga psyken
fixeras gång på gång i hans skrifter. Hans verk
tillhör vår egen epok men betecknar ett grepp
längre tillbaka i den idéhistoriska klaviaturen
än där vi hittills har uppehållit oss. Här
befinner man sig inte bara bortom Rousseau — ty
Valéry avvisade föraktfullt allt irrationellt
känslotänkande, alla godtyckliga fantasier som
grundval för dikten — men också bortom Kant.
Valéry anknöt till cartesiansk klassicism och
rationalism, till cartesiansk kunskapsteori,
vilken som bekant var starkare i det negativa än
i det positiva. Musset hade för att åskådliggöra
tankens kretsande kring sig själv valt bilden
av en ursinnigt dansande dervisch. För att
gestalta jagets självbeskådning har Valéry i den
sokratiska dialogen ”Själen och dansen” —
som skrevs 1921, och varav tidigare endast ett
brottstycke varit tillgängligt på svenska —
tillgripit bilden av en danserska vid ett hellenskt
symposion. Med sin tunnslipade, glasklara
prosa av oöverträffat ädel grace och
sim-plicitet är det utsökta lilla verket oändligt
karakteristiskt för sin upphovsman, som älskade
att uttrycka de mest subtila tankegångar i
ohöljt erotiska symboler och sensuellt tecknade
kvinnofigurer. Den sköna Athikte, som i allt
hastigare men likväl matematiskt lagbundna
rörelser tycks bli alltmer av bevingad luftande,
som synes ta allt djärvare språng mot skyn i
stegrad frigörelse från tyngdlagarna, från
kroppsliga och jordiska band, tills hon med ens
faller till marken ömkligt flaxande likt en
utmattad fågel — det är en raffinerad sinnebild
för de rena extaser, varigenom jaget och
tanken försöker häva sig över sig själva och lyfta
sig till universellt förnuft, blott för att i sista
ögonblicket alltid kastas tillbaka i
fenomenvärldens fjättrar. Och väl är det, ty
medvetandets kalla och fullkomliga klarhet om sig sj älvt
är ett obevekligt dödande gift. Universum
uthärdar inte att vara endast vad det är och har
därför skapat sig tusentals masker och avbilder.
Vi må riva och slita aldrig så ivrigt i Mayas
slöjor — att veta, verkligen veta, är att vara
det man inte är, och fruktansvärd leda,
svidande smärta lurar bakom våra erfarenheter
i dessa personlighetslivets farofyllda
gränstrakter.
Om Descartes var Valérys läromästare, så
har Pascal varit Francois Mauriacs. Var på
sitt sätt är de antiromantici och bildar sålunda
kontrastmotiv i den väv vi spänt. Jagets
förhatlighet är ett av de centrala temata, till vilka
den stora katolske prosaisten ofta har återvänt
— så även i den nu översatta tjugutalsromanen
”Kärlekens öken”. Det är inte någon av hans
skarpast profilerade romaner men väl en av de
finast nyanserade, där en sorgbunden men
oblidkelig kännedom om den mänskliga
natu
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
