Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Jaget och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAGET OCH VÄRLDEN
ren och dess omätliga själviskhet möter oss på
var och varannan sida. Den handlar om en far
och en son som älskar samma kvinna, och
redan det ironiskt genomträngande
kvinnoporträttet är briljant: en av dessa ohejdat
sinnliga, alltigenom instinktstyrda men förljugna
kvinnonaturer, vilka inför sig själva och andra
poserar med falskt och kvasilitterärt djupsinne
och av vilka man får det intrycket, när man
talar med dem, att man talat med en
veckopressnovell. Mauriacs kristna realism är här
som annorstädes svartfärgad: en öken skiljer
både individer, samhällsklasser och kön, för
att inte tala om dem som älskar varandra. Även
inom den borgerliga familjens hårt slutna värld
inbillar sig var och en, att han utan och innan
känner de andra medan han själv ensam är
outgrundlig. Far och son träder varandra ett
tuppfjät närmare först i det dunkla
medvetandet om att vara bundna till samma kvinna. En
särskilt gripande gestalt är den gamle läkaren,
en av de blyga, hämmade män, som blott i
tanken gör uppror mot familjetyranniet och
familj etrivialiteten och blott i fantasins
dé-baucher böjer människor och förhållanden
efter sin allsmäktiga vilja. Med en stränghet,
vars jansenistiska ursprung man anar fast det
aldrig utsäges, bryter han staven över det egna
jaget: vi är alla galna så snart vi blir ensamma,
och självkontrollen fungerar bara om den är
stödd av den vaksamhet som andras närvaro
tvingar oss till. Behovet av auktoritet har i
doktor Courréges’ fall tagit formen av ett
socialt krav på inordning och underordning.
När han på ålderdomen har sin samhälleliga
gärning bakom sig, går han därför ånyo in
under familjeoket, finner i familjekretsen den
trygghet och sj älvförglömmelse som lägger
hämsko på jagets förvillelser.
Sonen däremot, den unge Raymond, blir för
livet pubertetsmässigt inkrökt i sig sj älv, bryter
sig ut ur familjen och utvecklar sig till
utsvävande odåga, en djupt asocial individ.
Ung-domsfjaskot, då han misslyckades i sitt
klumpiga förförelseförsök, förblir ett oläkt sår på
hans själ. Att för sig själv bevisa sin egen
oemotståndlighet, blir hans monomana, aldrig
stillade begär. Hans medfödda j ägarinstinkter
drivs i höjden och tillsätts med sadism, med
lusten att plåga och såra och därigenom
hämnas på hela kvinnokönet. Mauriac är en
över-dängare i erotisk psykologi. Han vet ofantligt
mycket, inte bara om de fysiska detaljernas
betydelse för attraktion och repulsion, men
också om jagens eviga främlingskap för
varandra, om passionen, som i blindo uttömmer
sitt eget raseri men varken kan kvävas eller
mättas genom utlevelse, och om hur varje
älskande gör sig en bild av motparten, som
påtvingas denna men som är ensidig och bara
räknar med ett fåtal, ofta mindre fördelaktiga
egenskaper, medan vi i någon annans ögon,
vars uppskattning är oss likgiltig, kan vara en
helt annan, långt värdefullare människa.
Frågan om j agets mångtydighet och identitet, som
var ett stående ämne i tjugutalets litteratur
och går igen så sent som hos Anouilh, har
Mauriac alltså varit inne på i denna roman,
som är genomdränkt med vad som kunde kallas
en kunskapsteoretisk tragik.
Kärlekens i längden sterila ensamhet på tu
man hand är till det yttre ämnet för den roman
från 1935 av Marcel Arland, som i svensk
översättning har kallats ”Två”, och vars
stilkonst är lika slipad och asketisk som Mauriacs
är knotig och sammansatt — inte för inte har
Arland tillhört kretsen kring La nouvelle revue
frangaise. Det manliga berättarj aget och dess
relationer till ett icke-jag, till ett kvinnligt du,
står här i centrum, och berättelsen rör sig
genomgående med de ömtåligaste, lättast
förflyktigade dagrar över själslandskapen men
skadas också en smula av en ostentativ,
stundom preciös subtilitet. Ungdomsårens
högmodsdröm om ras, ära och makt har hel och
hållen planterats om på det erotiska området
och blivit den kärlekens absolutism, som tror
sig kunna livnära sig enbart av sig själv, som
kräver allt och inbillar sig ge allt, men som i
själva verket är svårt förorenad, av vanlig
egoism men också av äganderättskänslor,
tyrannisk svartsjuka mot den älskades vänner
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
