Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Jaget och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
och nära anförvanter, okuvlig vilja att dra en
trollcirkel omkring henne, ha henne för sig
själv och isolera henne i en dyster, hälsovådlig
avkrok av världen. Det fina med den lilla
historien, som eljest inte är betydande, är den
hos Gide inlärda ironiska metod, varigenom
berättaren har bringats att aningslöst utlämna
sig själv, sin egen gränslösa härsklystnad och
själviskhet åt läsaren. Romanen ger en inblick
i självbedrägeriets psykologi, i jagets väldiga
krafter och obegränsade förmåga — när det
gäller att ljuga för sig själv.
Att spränga j agets gränser i tid och rum, att
undslippa sig själv och det egna medvetandets
övervakning har tett sig som en viktig
angelägenhet för skalden Jules Supervielle, som
av fransk kritik har utnämnts till
Anti-Narkis-sos. Flyktvägen har inte varit den andliga
disciplinens eller den mänskliga gemenskapens utan
den kosmiska mystikens. Att uppgå i och bli
ett med universum, med världshav,
himlarymder och stj ärnelandskap är hans strävan även
i de novellsamlingar han skrivit i marginalen
till sin lyrik, och av vilka den nu översatta
”Världshavets barn” är en. Det är där ett
återvändande grepp, att blickarna utifrån den
mystiskt förnumna enheten med kosmos eller
utifrån en magisk naturförbundenhet genom ett
omvänt kikarsikte vänds tillbaka mot de
mänskliga mikrokosmer som ännu lever kvar i
mångfalden. Med sin subjektivism tur-och-retur är
principen sålunda den romantiska. Jag måste
erkänna, att jag inte riktigt förmår dela
inledarens, Hans Ruins, entusiasm för Supervielles
fantasinoveller. De är onekligen bräddade med
poesi, genomlysta av ironi, men det brister just
i den otvungenhet som skulle vara deras
innersta raison d’étre. Som resultat av artistisk
beräkning verkar de alltför utstuderade —
surrealismens vanliga crux. Därtill kommer,
att ur detta perspektiv ter sig mänskliga sorger
och kval enbart futtiga och likgiltiga, gränserna
mellan liv och död suddas ut eller överskrids
alltför lättvindigt. Det ger ett slutintryck av
något omänskligt. En isande pust slår en till
mötes från en världsrymd, som inte är bebodd
av någon gudom. Men kanske beror detta i
sista hand på att versen, inte prosan är
Supervielles rätta tungomål, på att han inte är någon
född berättare.
Det är däremot Marcel Aymé, om ock inom
ramen för ett anspråkslöst andligt format. I
den urvalsvolym av hans noveller som utsänts
på svenska under titeln ”Konstiga kroppar”
framstår han onekligen som en berättare av
mycken fraicheur, som med sitt saftiga
skämtlynne och sin grovkorniga komik ansluter sig
till den rabelaisiska linjen i fransk prosa. Men
det säregna med Aymé är de plötsliga och
omärkliga övergångarna från det vardagliga
och triviala till det otroliga och fantastiska, som
äger rum utan att han tycks ändra en min.
Naiv realism glider över i en skenbart lika
naiv surrealism, en skoj frisk och tokstollig
surrealism, om nu en sådan kan tänkas, eller en
parodi på surrealism — svårt att avgöra vilket,
ty Aymé är särdeles full i sjutton, och man vet
aldrig var skämtet slutar och allvaret tar vid.
Han låter exempelvis en romanförfattares
figurer stiga fram livslevande ur bokens sidor och
agera på egen hand. Då en av dem försöker
utforska jagets gränser för att slippa ut ur
detta fängelse men av författaren återföres till
ordningen, till sin plats i kompositionen, så
kan detta gott åsyfta människans allmänna
situation i universum. Med förkärlek
uppehåller sig novellisten vid illusionernas eviga
spel, vid personlighetsklyvningar samt
dubbelgångar- och multipliceringsmotiv och uppnår
därvid de befängdaste effekter. En
småborgares förföljelsemani, utlöst av avundens hatdröm
och upplöst i godo; drömmen om guldet, som
kommer Paris’ alla lösdrivare att samlas i en
trasparad och avvakta undret utanför en
métro-station; en uppbördskommissarie, som
utväxlar skrivelser med sig sj älv i egenskap av
skattebetalare och som, i förvirringen över att
hustrun förlupit honom, låter folk inbetala sina
fruar i stället för skatterna;
ransoneringskorten på tid, som makabert illustrerar hur liten
del av vårt liv vi egentligen lever; vintörstens
anfäktelser i det under kriget torrlagda Paris,
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
