Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Jaget och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAGET OCH VÄRLDEN
där den hallucinerande efter beprövat recept
försöker slå halsen av sina medmänniskor med
en eldgaffel, därför att han uppfattar dem som
bourgognebuteljer; mannen som råkat få en
helgongloria kring hjässan och inte lyckas bli
av med detta besvärande plagg, hur tappert
han än utövar de sju dödssynderna — överallt
låter Aymé sina läsare kila omkring i jagets
irrgångssalong, där speglarna tillika är
skrattspeglar; han är en av de inte alltför talrika
franska humoristerna.
Till det sällsynta släktet hör också Raymond
Queneau, som dock är intellektuellt
spetsfundig och sofistikerad på ett helt annat sätt än
Aymé, samtidigt som han, åtminstone till
ursprunget, är en mer autentisk surrealist.
”Hjälten” i hans nu översatta roman, ”Vad världen
ändå är liten”, är en småborgarson från
små-stadshålan Rueil utanför Paris. Hemligheten
med honom är helt enkelt den, att han inte har
något eget jag. Han är bara ett tomrum, som
i tur och ordning låter sig uppfyllas med de
larvigaste dagdrömmar, önskedrömmar,
storhetsdrömmar, ett knippe växlande
identifikationer, än med filmhjältar och idrottsstjärnor,
än med kyrkliga dignitärer och heliga män i
trasor, än med martyrer och stora misskända.
Den enda som slutligen förverkligas är förstås
den mest puerila av alla, karriären som
stormrik, sentimentalt sj älvuppfylld amerikansk
filmidol, varvid han får till moitié ett före detta
hembiträde från samma hyreshus i Rueil, som
tjänat sig upp som internationellt fnask. Ack
ja, världen är liten, och successionen inom den
infantila drömfabrik som omspänner världen
är tryggad! Den är liten, därför att den
genomsnittliga nutidsmänniskans själ är så torftig,
så hemfallen åt falska, ihåliga värden, därför
att hon överallt släpar detta j ag med sig, därför
att livets ömkliga gyckelspel överallt är
detsamma och överallt rör sig kring samma löjliga
motiv i evigt kretslopp. Parisgamängen
Queneau är en språkets akrobat, som slår djärva
krumsprång under den totala meningslöshetens
kupol, en melankolisk clown, som i uppsluppen
jargong driver skoj med allt och alla, med alla
dagens floskler, modeföreteelser och ismer.
Hans galghumor är kanske alltför cerebral för
att slå an på svensk publik — säkert är, att
den gömmer på en äkta förtvivlan.
En ur förtvivlan sprungen revolt mot själva
världsordningen har, som alla vet, varit
utgångspunkten för existentialismen,
grundupplevelsen bakom den, som sedan har satts på
filosofiska eller snarare teologiska formler,
varvid subjektivismen i Kierkegaards
efterföl-jelse drivits till sin yttersta spets och slagit
över i nihilism — åtminstone till en början.
Skönlitterärt gestaltades upplevelsen första
gången i Sartres debutroman från 1938,
”Äcklet”, som nu översatts till vårt språk. I
dagboksform redovisas här för det skuggliv,
som rentieren och globetrottern Antoine
Ro-quentin framlever i hamnstaden Bouville. Med
avtagande intresse och framgång söker han
utforska sjuttonhundratalsäventyraren
Rolle-bons historia. När han tappar spåret kapas
också hans sista förtöjningar vid omvärlden
och det förflutna. Boken kan nämligen läsas
som negativet till det bejakande av friheten
genom val och engagement, vartill Sartre
senare har kommit fram, främst i och genom
motståndsrörelsen. Här är ännu de engagerade
utsatta för våldsamt persiflage. Det gäller om
porträttgalleriet över Bouvilles pampar och
lokala storheter under tredje republiken, bland
vilka den mest markante är Olivier Blévigne,
den dvärgartat småvuxne, som, vettskrämd av
Kommunen, blåst upp sig till högerextremistisk
skränfock, i alla väder ursinnigt rytande
väktare av den heliga Ordningen. Men det gäller
lika mycket om den figur som kallas
Autodidakten, den frasrike, känslodrypande
humanisten och socialdemokraten, som avslöj ar sig som
homosexuell. I båda fallen är engagementet
bara ett skalkeskjul för tomheten, en eländig
mask över privata defekter och misslyckanden.
Roquentin däremot har tecknats som
typexemplet för den totalt isolerade, lösryckta
människan, som hårdnackat vägrar att ge
tillvaron en mening genom att utföra någon mer
eller mindre löjlig roll i dess spel eller ens inför
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
