Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Jaget och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
sig själv. Han är helt återfallen på det egna
jaget, fristående från alla sammanhang, fri
från sociala och ekonomiska band, från
kärleks-, vänskaps- och släktförbindelser, liksom
också från alla ideologiska, politiska och
emotionella bindningar. Dagboksformen har dock
tvingat Sartre att utrusta honom med sin egen
litterära talang. Roquentin målar sålunda
stads-landskap och folkscener med en naturalism och
en observationskonst som framkallat
jämförelser med Maupassant, och dessemellan hänger
han sig åt en surrealists fantasibetvingande
drömbilder och visioner. Men allt detta tjänar
som underlag för samma återkommande
skräckupplevelse av en värld, där det inte går
att urskilja någon ordnande vilja, en värld
utan Gud. Allt är fläckat, allt inger en känsla
av oövervinneligt äckel — äckel inför
människornas och tingens och det egna jagets
kroppslighet, äckel inför en existens, som
vidmakt-hålles genom mat och dryck, fastän det inte
finns några skäl att existera, äckel inför vad
som är samtidigt men likväl utan varje
sammanhang, inför en värld som sönderfaller i
kaos, äckel inför det orsakslösa, överflödiga,
ändamålslösa i detta kaos — äckel över hela
linjen, en vild upprorskänsla av metafysisk
innebörd. Ekvationen har skrivits ner till sina
primfaktorer: jaget — och en avgrund av
intighet. Upplevelsen har gestaltats med en
skakande styrka, med en ohelig rysning av fasa
och ödslighet och sterilitet, som kommer oss
att misstänka en psykologisk gåta, en påle
i köttet, bakom Sartres metafysiska ångest och
än mer bakom hans swiftska misantropi, hans
abnormt uppdrivna avsky för det fysiologiska.
För att förklara dem räcker det knappast med
en hänvisning till teoretisk spekulation och
undergångsstämningarna i den senaste
för-krigsepokens Frankrike. Kanske har vi ännu
bekännelser att emotse från det nya seklets
barn.
Till samma släkte om också inte till samma
kyrka hör Armand Hoog, en yngre kritiker,
vars hittills enda roman, ”Olyckshändelsen”,
är en av de märkligaste insatserna i efterkrigs-
årens franska prosa vid sidan av
existentialisternas, fastän den har flera delmotiv
gemensamma med dem samt är påverkad av Kafka
i stilistiskt avseende och i fråga om de
symbolhandlingar varmed den är späckad.
Olyckshändelse är den ironiska beteckningen på ett
allegoriskt skeende, varigenom berättaren görs
till Guds fånge, hindras från att ingripa i
andras liv, rycks loss ur alla sammanhang,
ställs ansikte mot ansikte med, inte världen
som hos Sartre, utan sig själv och tvingas till
självrannsakan. Roquentin känns inte vid sitt
förflutna, lever helt i det flyende nuet. Georges
Quost är mindre av typexempel, mer av individ
och vidgår sålunda sitt förflutna som obruten
kontinuitet. Hans upphovsman är inte i första
hand metafysiker som Sartre utan moralist.
Quost har varit en framgångsrik
psykoanalytiker, har gjort sig stora förtjänster på att
våldtaga samveten och behandla sj älar som om
de vore mekanismer, ett andligt falskmynteri,
ty människorna förvandlas inte genom denna
behandling, flyr bara ifrån sig själva. Och hans
verksamhet har egentligen varit ett förklätt
maktbegär, som genomgått hela hans liv.
Barnaårens vidmakthållna dröm om
fantasilandet Kirkerra, där han själv var suverän
härskare, bär han inom sig i livets alla
situationer, även kärlekens intimaste. Där är allt
annorlunda, allt fullkomligt, och det utgör
därigenom inseglet på hans aldrig övervunna
ensamhet. Ställverket i Brétizy, där parveln lekte
att han behärskade tågens kommande och
gående; övergreppet på en liten lekkamrat;
skolpojksfrimurerierna kring sällskapet
Världens medelpunkt, där all makt skulle vara
samlad ; ungdomskärleken som sveks och övergavs;
den misshandlade älskarinnan — allt rullas
upp och formar sig till en illustration av
romanens motto, hämtat från revolutionshj älten
Saint-Just: Man regerar inte oskyldigt. Men
bakom och under maktbegäret urskils ett
tragiskt grundtema, en längtan efter gemenskap
som ständigt gäckats, därför att det djupast
sett inte går att ”röra vid” människorna, bara
att härska över dem och misshandla dem.
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
