Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRONIKA
av
EBBE LINDE
Att Lars Hanson är kungen inom svensk
skådespelarkonst är ett så känt och erkänt
faktum, att det inte kan vara angeläget konstatera
det på nytt; snarare då att fastställa gränserna
för hans maktutövning över sinnena. Unga
skådespelare, som går och ser honom i
Maxwell Andersons ”En dag av tusen” (”Anne of
the Thousand Days”) på Dramaten (premiär
7 dec.) kan väl knappast undgå att åtminstone
momentant känna den med häpnad blandade
beundran, som man erfar inför ett av de där
medeltida konstmakarverken, där ett och
samma system av sinnrika hjul och kuggar
visar tid, datum och stjärnornas ställning på
varje del av jordklotet, och spelar alla länders
kungssånger därtill förutom uppförande av ett
invecklat mysteriespel vid varje månskifte. Men
jag vet att många av dem upplever detta slags
konst som något främmande, som de aldrig
själva skulle drömma om att försöka efterlikna,
ja, som något rent ut sagt passerat. Passerad
är den nu väl knappast i objektiv mening, annat
än på det sätt som stora entrékiosken är
passerad, när ryttaren på karusellen just svängt
förbi den. Generationerna rör sig i cirkel. Det
ideal som avlägsnar sig, närmar sig samtidigt
från annat håll. De stora skådespelartyperna
kan vara mer eller mindre en vouge, men
består genom tiderna. Lars Hanson tillhör som
en av mästarna den eviga typ, vilken i våra
dagar har sin internationellt mest kända och
renodlade representant i Paul Muni,
skådespelaren på film och scen som kan vara strålande
eller (någon enstaka gång) plågsam, men som
aldrig är det på samma sätt två gånger i rad,
efter han aldrig upprepar sig; han som skänkt
oss ett galleri distinkta gestalter med så
konträra egenskaper att det sträcker sig från Al
Capone till den kinesiske bonden i ”Den goda
jorden”, och från Zola och Pasteur till Amal
i Tagores ”Postkontoret”. Laurence Olivier är
ett annat namn, som man brukar nämna, och
hans släktskap med Lars Hanson är väl ännu
mer påfallande. Man brukar kalla denna
skåde-spelartyp för den intellektuella, men ordet kan
missförstås, för det behöver inte alls vara
re-sonnörstyper eller intellektuella människor som
detta slags skådespelare med framgång
framställer. Bättre kunde man kanske tala om den
intrusiva typen. Lars Hansons arbetsmetod är
omvittnad av Margit Siwertz i hennes
monografi över honom, och vore den inte det, så
kunde man förstå ändå, att så måste det gå till.
Han läser allt om den slags människa han skall
framställa och liksom smakar på varje
smådrag, vänder det i munnen; det ena lägger sig
till det andra, så äter han sig allt längre in.
Somliga nya detaljer förblir för honom
detaljer, bara ställda i rad med de förra, men ett
tu tre stöter han på en notis som öppnar
perspektiv, och med en gång låter honom halka
djupt in i den karaktär han vill erövra, till ett
inre skikt, varifrån processen ytterligare
fortskrider. Sedan, när kärnan syns konsoliderad,
gäller det att sammanknyta alla rollens scener
och situationer med den. I motsats till denna
arbets-, eller man kan gott säga
personlighetstyp, står den expansiva, som börjar med
situationen. Sedan får det ”kända” (inkända)
beteendet i situationerna addera sig till ett slags
karaktär av egen kraft. Naturligtvis är inte
tillvägagångssätt i detta fall radikalt olika, också
här spelar de fantasitändande smådragen stor
roll, men skådespelaren kommer så mycket
lättare och lättvindigare till dem; och hans eget
okontrollerade djup jag spelar så mycket större
roll för prestationen i vart moment. Risken för
självupprepning från uppgift till uppgift blir
mycket större så, men risken för tomgång i en
eller annan scen blir måhända mindre. (Dock
lurar möjligheten till tomgång också här, t. ex.
blir fysisk trötthet en förstärkt fara.) Som en
tredje typ kunde man ställa den imitativa, den
som idealiskt tar regi och gärna arbetar direkt
efter levande modell.
Vilken i ordningen Henrik VIII är av Lars
Hansons galna kungar är inte lätt att säga, det
bör väl vara den tionde minst, och ett par av
dem har han ju gjort i ett par repriser. Ett
bestående minne blir också denna nya länk i
4 BLM 1950 I
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
