Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
galleriet, konturskarp och i vissa scener helt
oemotståndligt charmerande trots eller tack
vare sin underliggande sinnlighet, precis som
den historiske Henrik VIII bör ha varit.
Praktfullt gjordes entréscenen med det
självmedvetna frieriet, chevalereskt och ohjälpligt
brutalt på en gång, en lindans med en björns grace,
och dess inflätade små belysande detalj scener,
t. ex. då den rödblomstrande kungen av sina
hovmän begär lektioner i konsten att förföra
kvinnor, eller undervisar Boleyn (Olof
Sandborg) om sin innerliga övertygelse att alltid
gå guds vägar. En praktscen blev också första
aktens sista scen, den i barnsbördskammaren,
där Henrik får höra att den lilla nyfödda inte
är en son, utan en flicka. Inget ord röjer
besvikelsen, men var rörelse, vart tonfall gör det.
Mindre mänskligt övertygande blev,
egendomligt nog, andra aktens ömsesidiga
hängivelsescen, bland tusen kärleksdagar den enda då
båda kontrahenterna söker varandra; likaså,
mer begripligt, den känslokyla som utlämnar
Anne Boleyn och hennes vänner till tortyr och
död på grund av kall och maktfullkomlig
beräkning. Där fanns ögonblick och scener, och
ej så helt få, då man tänkte: teater.
Som motspelare hade Lars Hanson Inga
Tidblad, och en bättre kunde väl ej önskas ur
hans och yrkesskicklighetens synpunkt; men
väl ur styckets. Med rätta har det anmärkts att
Anne Boleyn, som hon skildras här, behöver
röja en mycket större fond av värme och frisk
sinnlighet bakom den beräknande
maktlystnaden, än vad Inga Tidblad någonsin har tillgång
till. Det är den sinnligheten och värmen Anne
blir offer för; det är först den som gör henne
värnlös i händerna på kungen. I början av
deras förbindelse var allt kall affär från
hennes sida. Så länge det var så, var det snarast
han som var i händerna på henne. Inför den
ofrånkomliga nödvändigheten att sälja sig åt
honom hade hon lyckats tilltvinga sig det
högsta exekutivpris, som stod att få, en
drottningkrona. Men när hennes hjärta kom med i
spelet, var hon utlämnad. Hela stycket bygger
dramatiskt sett härpå, och i skildringen av
Henrik VIII på två psykologiska nyckeldrag:
dels just på detta, att han antages ha varit en
erotisk erövrarspecialist, för vilken kvinnorna
var tilldragande bara så länge de inte ännu
kapitulerat; dels på hans längtan att få en son,
och hans trotsiga ursinne när han bara fick
döttrar och döttrar. Han tolkade det som en
förbannelse, eller som kvinnornas fel (det finns
ett gammalt skrock att barnet får samma kön
som den av föräldrarna som älskar mest);
nuförtiden lägger vi skulden på en letal faktor i
X-kromosomen. Det är känt att Maxwell
Anderson i båda dessa punkter bygger på teorier
från de nyaste engelska Henrik VHI-forskarna,
vilkas arbeten är hans inspirationskälla. Sedan
har han själv lagt till litet förnumstiga
betraktelser om historiens högre förnuft, som råder
över den enskilde härskarens begränsade
syften, och om det citerade erotiska fenomenets
supponerade allmängiltighet. — Vad Inga
Tidblads Anne Boleyn beträffar, så gjorde hon
starkast intryck när hon spotskt revolterade
mot kungen; sprakande bra gjord var scenen
där hon drar systern Mary (Anne-Marie
Bru-nius) med sig i en hånfull reverens: ”Nu råkar
det vara så att vi är vänner, min syster och
jag; • •”
Einar Malms översättning flöt fint för det
mesta, men bär skulden för en del
anakronis-tiskt tal om ”undermedvetande”, som kungen
får föra 370 år före Max Dessoir och
Sieg-mund Freud. (Inte det höga ändamålet, inte
hjärnan, men...) ”fratet inunder, den
oerkända han-galten, den dolda gölen, den
osynliga förruttnelsen” står det ordagrant översatt
i originalet. Det smäller kanske lika högt till
gagnet, men inte till namnet, och namnet spelar
stor roll i sådana här sammanhang.
Totalomdömet om pjäsen måste för övrigt bli att den
är flott gjord, grann, filmatisk och poetisk, låt
vara att poesin är litet kvasipoetisk, som ofta
hos Maxwell Anderson; men att den som
scendikt inte uthärdar jämförelsen med hans egna
”Drottning Elisabeth” och ”Mary av
Skottland”, än mindre med hans mästerverk,
”Johanna av Lothringen” och ”Winterset”.
Snarast står den väl i paritet med
”Mayerling-dramat” (”The Masque of Kings”); ingalunda
botten i hans produktion, men slätt genomsnitt.
Vad som däremot inte var filmatiskt och flott
var rytmen i Dramaten-föreställningen, som
uppbådat allt för mycken utvärtes apparat och
drog ut det hela alldeles för långt och långsamt.
Trots många fina scener och de fina
huvudartisterna var det ingen av Olof Molanders stora
föreställningar.
Får jag nu ta mig friheten flytta teleskopet
från en jättestjärna till en dvärgsol, som
astronomen ofta gör, utan att fördenskull göra några
jämnställelser, så vill jag ta läsaren med mig
direkt från Dramaten till Hälsingborgs
stadsteater, där Jean Anouilhs ”Slottsbalen”
(”LTnvitation au Chåteau”) hade sin svenska
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
