Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
premiär en vecka tidigare, den 30 november.
Här var det unge Rune Turesson som gjorde
den dubbelroll av två tvillingbröder, vilken
Michel Bouquet kreerade på Théätre de
1’Atelier i Paris för två år sedan med så stor
framgång (500 föreställningar). När den ena
brodern släpar sig ut så hoppar den andra in
från andra sidan; utanpå är de lika som bär
men temperamentsmässigt varandras
motsatser; den ena tungsint, den andra frivol; den
ena öm, den andra odygdig; den ena vemodigt
medgörlig, den andra sprakande intrigant, men
inte elak i grund och botten, bara väsensskild
från brodern som dur från moll. Amerikanen
Muller har ju studerat sådana där fall av
ka-raktärsmotsatser hos tvillingar, de existerar
verkligen inte så sällan där två tvillingar
uppfostrats tillsammans, och fenomenet säger en
hel del om hur mänskliga karaktärsdrag kan
uppkomma genom renodling av från början
tillfälliga små beteendedifferenser, som
självkänslan tar fasta på och förstärker liksom
till en roll. Att tvillingskontraster skall vara ett
tacksamt teatermotiv är tydligt, och att Anouilh
skall vara den som är som klippt och skuren
att ta vara på det på sitt speciella sätt, är lika
tydligt. Den fromma tvillingen, Frédéric, skall
förlova sig med en millionärsdotter, och det
kan den odygdiga tvillingen, Horace, inte
fördraga. Han intalar sig att det är för att han
finner henne avskyvärd. För att förödmjuka
henne och spela brodern ett spratt hyr han en
vacker men fattig dansös, som skall spela
avlägsen släkting på förlovningsbalen och stjäla
kvällen för den rika Diana och förvrida hjärta
och huvud på den stackars Frédéric. Men
flickan är samma karaktär som Léocadia i
”Henne han älskade”, renhjärtad och stolt i
sin fattigdom; hon finner sig inte tillräckligt
tamt i sin arbetsgivares nycker, helst som hon
blir kär i honom (tror hon). Därav
förvecklingar och själsstrider med hoppande i
parkbassängen av först den ena, sen den andra,
men allt slutar rosafärgat därigenom att var
och en upptäcker att han eller hon bedragit
sig på sina känslor. Horace älskar Diana, långt
från att hata henne; dansösen Isabelle älskar
i själva verket Frédéric, inte Horace; och allas
känslor är till all lycka besvarade. Resultat:
dubbelförlovning under fyrverkeri, med en av
Anouilhs typiska små ironiska sluteffekter:
Horace skickar in hovmästarn med ett telegram
att han av lätt insedda skäl är förhindrad
närvara på scenen tillsammans med
tvillingbrodern, men att han älskar Diana och skall
an
sluta sig i parken; och den på rikedomen
uttrötte millionären, som nyss målmedvetet
ruinerat sig genom vanvettiga aktieköp får
meddelande om att samtliga aktier stigit till
följd av hans köp, han är dubbelt så rik.
Pjäsen är starkt i släkt med ”Tjuvarnas bal”,
”Léocadia” och ”Rendez-vous i Senlis” ■— ett
glittrande excentriskt och ironiskt quiproquo,
där de allvarliga temata bakom blaguen utgörs
av kärlekens bedräglighet, åldrandets
smutsighet, fattigdomens förbannelse och den stora
rikedomens börda. Av sidospråkrören, om detta
uttryck tillätes, gjorde den arme millionären,
Dianas far, det starkaste intrycket i
Hälsingborg; han spelades av Frithiof Hedvall. Diana
var Harriet Hedenmo, Isabelle Ann-Mari
Wi-man och som den senares mor, den lätt
löjliga gamla, såg man med nöje Lena
Ceder-ström.
Pär Lagerkvist uppbär i mångas ögon
hero-stratisk ryktbarhet som kritiker, sedan han en
gång i ungdomen kallade Gösta Ekman för
en ”sympatisk, men obegåvad skådespelare.”
Men faktiskt var det inte så dumt sagt om
idolen, om man nämligen som Lagerkvist
gjorde, med termen skådespelarbegåvning
siktar på vad jag ovan kallat intrusiv
skådespelarkonst, på versalitet. Gösta Ekmans
förvandlingsförmåga var utpräglat ringa. Han kunde
vara svart ibland och ljus ibland men det var
nästan allt. Först på höjden av sin bana kunde
han sätta på sig litet lösskägg utan att verka
utklädd. Ändå skulle en roll som
Horace-Frédéric ha varit oerhört i hans smak, och på
sin situationsinlevelse, och på rena charmen,
skulle han ha gjort den lysande. Så lysande
kan inte Turesson göra den — än!; — om
någonsin! — men han gjorde ju vad han
kunde, och det är inte för att slå ihjäl honom
genom fädernas höga föredömen, som jag
vedervågar att om honom upprepa Lagerkvists
omdöme, med samma innebörd, och måhända
med samma risk att en gång bli desavuerad.
Nu stävar vi ännu vidare söder ut, till
Malmö, där två beaktansvärda teaterting
tilldragit sig.
Den första är den trevligaste och genombästa
Shakespeareföreställning som jag sett i Sverige
på tre år, eller närmare bestämt sen Sandro
Malmquist lät Argbiggans cirkushästar dansa
över samma bräder. Det var ”Much Ado About
Nothing”, som Stig Torsslow själv satte upp
(2 nov.) med Sture Lagerwall och Agneta
Prytz i Benedikts och Beatrices roller. ”Mycket
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
