Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
väsen för ingenting” — ja, det kan man ju
säga. Mer än ett glatt quiproquo kring
kärlekens irrvägar är inte heller denna
Shakespeare-pjäs; förgäves söker man där någon djup
ka-raktärsskildring eller hög filosofi, eller den
skira poesi som leker i de andra stora
komedierna ; men ett rasande glatt och festligt väsen
är det, när det virvlas fram som här, med så
gott humör och en så fin glimt i ögat. Sture
Lagerwall var helt förträfflig med sin
behärskade pojkaktighet. Och det bästa var att han
inte gjorde något försök att briljera genom
att breda ut sig. Han lät rollen ta den plats som
tillkom den, inte en tumsbredd mer, och
lämnade villigt ut figuren till de andras spott och
spe när så skulle vara. Agneta Prytz var
knappast mindre charmfull. Här, i de klassiska
komedierna, har hon sitt fack. Hon går ju
segrande fram i operetter och sådant också, men
där har man alltid känslan av en outnyttjad
reserv, av möjligheter till ett sensiblare spel,
som hon inte får användning för i rollen. I
moderna karaktärsroller åter stör det
stilmässiga och preciösa, som hon visst aldrig kan
bortarbeta ur sitt spelsätt. Här, hos
Shakespeare, kommer både det ena och det andra till
nytta och sammanflyter i en behagligt
tindrande helhet.
Som alltid i en riktigt bra föreställning var
det för resten bra praktiskt taget genom hela
rollistan. Gunnar Ekströms Don Juan,
Carl-Hugo Calanders Claudio, Anders Frithiofs
Leonato och Oscar Ljungs Broder Frans gjorde
sig väl i första rummet förtj änta av extra
uppmärksamhet, jämte förstås regissören, och så
Härje Ekman, som gjort de goda
dekorationerna. Som text användes för första gången
en översättning av Allan Bergstrand. Det är
inte den enda Shakespearepjäsen som denne
malmöhumanist har nytolkat; den kvicka
skånska malicen, allestädes fryntligt
närvarande, påstår att han har översatt dem
allesammans och att den största förtjänsten med
den nya översättningen är att den är så lik
Hagbergs. Påståendets första del är säkerligen
lika överdrivet som dess andra. Det är dock
en helt annan versföring i den nya versionen,
ledigare och ur teatermannens synpunkt
lätt-hanterligare, med inversioner undvikna och
månget gammaldags ord ersatt med ett djärvt
modernt; å andra sidan har väl kärnfullheten
stundom blivit lidande, t. ex. Ӏn har jag icke
blivit så senil_”i stället för ”Än har ej tiden
så mitt vett förött —”, o. s. v.
Den andra teaterhändelsen i Malmö är den
första presentationen av modern italiensk
dramatik här i landet alltsen Pirandellos
Nobelpris -—jag räknar då inte de lätta komedier
av Benedetti och kanske ännu någon annan,
som vi sett någon gång på Nyan eller
annorstädes. Det är översättarinnan Karin Alin som
man främst har att tacka för att stycket
kommit upp, plus slumpen, som i form av ett
sjukdomsfall avbröt repetitionerna på ett annat
program på Intima Teatern, och tvingade till
snabbt framkastande av någon pjäs med en
dekoration och bara några få skådespelare.
”Avgrunden” (L’Abisso) av Silvio Giovaninetti
låg just inne och fyllde fordringarna. Att det
trots ett oss mycket främmande innehåll och
avkortad inövningstid kunde bli något så
oväntat som en stor publikseger (3 nov.), måste
i första hand tillskrivas Georg Årlin. Han hade
fått om hand den största rollen, en enstöring
och humanistisk professor, och gav den med
en het latinsk snabburladdning i livligt
gestspel, som sannolikt vittnade om studier av
italiensk spelstil på ort och ställe. Om någonsin
begreppet intellektuell frenesi äger tillämpning
så var det väl här, och om någonstädes denna
frenesi är på sin plats, så skall det väl vara i
en modern italiensk pjäs, från Pirandellos,
Croces, tomismens och den katolska
skolastikens land. Publiken tyckte sig bevittna en
premiär, inte för en pjäs utan för en kulturkrets,
och därtill se en ny stjärnskådespelare födas.
Undra på att den var både förtjust och
överraskad. Överraskningen hade dock ej behövt
vara så stor för den som sett t. ex. Årlins
Tranio i Argbiggan av 1946 eller hans
förfallne klockare i ”Vår lilla stad” något år
senare. Det har länge varit tydligt att han var
väl mogen för komplicerade karaktärs- och
stiluppgifter.
Handlingen i ”Avgrunden” är i korthet
följande: en f. d. ingenjör med hustru och ung
dotter, en kvinnlig medicinare och den
ingalunda lastgamle, utbombade professorn bor
tillsammans på en liten bondgård på italienska
landsbygden; det enda som når dit av kriget
är bombplanen som far över ibland på
nätterna, helst i månsken, på sina blodiga uppdrag.
Då sviktar professorns nerver, och han stänger
sig inne på sitt rum mellan fyra väggar för
att bemästra skräcken. Flickebarnet upplever
också samtidigt svåra chocker; hon vaknar med
skräck ur sina drömmar och får neurotiska
eftersymptom. Det kan inte bero på
flygplans-bullret, som hon inte kan höra; och det
kons
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>