Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
tiga är att sammanbrotten uteblir om
professorn är på annan ort. Man använder både
logiskt resonnemang och uråldrig bibliomanti
för att komma det onda på spåren, och båda
delarna pekar åt samma håll: professorn
klamrar sig fast i tankarna vid bilden av flickan,
när ångesten kommer över honom, och det
uppfattar hon, telepatiskt eller magiskt (”månen
är känslans vagn” säger ett folkligt ordstäv)
som direkt upplevt sexuellt våld. När professorn
själv omsider övertygats om det — han
formligen driver fram en brinnande rättegång mot
sig själv genom hela de två sista akterna — så
tar han sitt liv. Att ha skadat barnet, som han
innerligt höll av, är illa nog; men om det
moraliska kravet skall vara så hårt att inte ens
tankar är tullfria, då öppnar sig ju en avgrund
för våra fötter. Vem orkar då leva?
Någon hållbar psykologi har pjäsen ej,
men den är skriven med teatralisk brio och
har sitt ärende. Den vill åt dem som
lägger all vikt på gärningarna, men är böjda
negligera sinnelaget, en åsikt med gammal
hävd inom både rättslärda och katolska kretsar,
men också annorstädes, t. ex. behaviorismen,
Sartre. Här är styckets politiska implikation;
den blir tydlig om man formulerar tesen så:
det räcker inte att ni aldrig deltagit i öppna
ogärningar, ifall ni med tankarna understött
det onda. Det är begripligt om en italiensk
kritiker tyckt sig lukta protestantism; han har
väl kommit ihåg det där om rättfärdiggörelse
genom tro, ej gärningar. — Men vidare är det
förstås ingen tillfällighet att Giovaninetti gjort
just en professor av den mest logistiska sorten
till sin syndabock. Han har ett gott öga till
hela intellektualismen, som i Italien
representeras framför allt av Croce och hans
efterföljare, med deras krav att allt skall formuleras
logiskt klart och deras tro att det först
därigenom får sin existens härdad och bevisad.
Det är en skola som har velat stoppa t. ex.
psykoanalysen i samma båt som magisk
folktro, och Giovaninetti slår alltså följdriktigt i
samma kast ett slag för dem bägge. För svensk
publik förefaller det j u närmast farfarsmässigt,
att pjäsens vuxna skall vara så svåra att
övertyga om att en flicka i övergångsåren kan
känna någonting sexuellt; och ändå har den
svenska översättningen satt ner hennes ålder
från sexton år till tretton.
När ett verk som här är till för att bjuda
åskådaren ta ställning till ett problem, så bör
också kritikern deklarera sin uppfattning om
problemet. Annars vet läsaren inte var han har
hans fördomar. Jag får då säga det, att lika
varmt som jag sympatiserar med kritiken av
den hyperlogism, som tror den kan avfärda
nya erfarenheter för att de inte stämmer med
”förnuftet”, lika skeptisk står j ag mot den
moraliska rigorism, som kräver ”renhet
alltigenom”. Jag håller med professorn: funnes inte
ett frihetsreservat för s. k. smutsiga fantasier,
och funnes inte det slags stängsel, som hos en
frisk människa håller en fiktiv driftutlevelse
på dess plats, då vore livet omöjligt att leva.
Giovaninetti hör inte till de exklusiva
yr-kesdramatikernas skara. Det finns knappast
några sådana i Italien, utom bröderna de
Filippo. Teaterevenemangen har alldeles för
liten ekonomisk bärkraft i landet för sådan lyx.
Så mycket större är antalet av de författare,
som sticker emellan med en eller ett par pjäser
i sin övriga skönlitterära produktion.
Giovaninetti hör till dem. Han är essäist för det mesta
och teaterkritiker i Milano, men har 4
komedier och 2 tidigare dramer bakom sig. —
Förutom Georg Årlin såg man på Malmöscenen
bl. a. Eva Stiberg (modern), Erik Strandmark
(fadern) och Gun Robertson (medicinaren).
Stibergs impulsiva värme, Strandmarks lugna
auktoritet och Robertsons bräckliga lotuskyla
stod mycket bra mot varandra och mot
centralfigurens hjärnfeber.
Nu flyger vi tillbaka till Stockholm och
kastar i förbifarten kontrollerande blickar åt
vänster och höger. I Hälsingborg har
”Slotts-balen” redan stillnat och Ann-Mari Wiman
försöker sig som operettprimadonna i ”Lilla
helgonet” (26 dec.). I GÖTEBORG, ser vi,
upplever Holbergs och Benkt-Åke Benktssons
Jeppe numera sin andra decembersäsong. Hos
stadsteatern Norrköping-Linköping avlöstes
annandag jul handelsresanden av J. B.
Priest-leys modernistiskt touchade sketchlustspel,
”Allt sedan paradiset” (”Ever Since
Para-dise”), vilket hade sin världspremiär på Nya
Teatern våren 47 och sen dess har körts flitigt
både utomlands och här i riket (Göteborg,
Hälsingborg, Malmö). Gerd
Hagman—Gunnar Strååt, Hariette Garellick—Ingemar Pallin
och Wanja Rodefeldt—Tore Karte utgjorde
de tre paren i spännet. Och så är vi då åter i
huvudstaden med dess efter Stockholmsteaterns
nedläggande kännbart reducerade teaterliv.
Det vore roligt att veta om Stig Dagerman
och Arthur Miller på sin tid har fått sin fantasi
befruktad genom Robert Morleys och Noel
Langleys ”Edvard, min son” (”Edward, My
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
