Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Son”), som nu omsider hitförts av
Blanche-teatern (26 dec.). Den rent kronologiska
chansen har funnits, för pj äsen hade premiär i
London ett år innan ”Streber” i Malmö, och
i New York likaså ett år innan ”En
handelsresandes död”. Likheterna i uppläggning och
innehåll är stora. Det vore väl i så fall den
största litterära betydelse, som ”Edvard min
son” har haft, för själv är den mest
sentimentalt raffel med spekulation på publiksmaken.
Det kan synas vara överloppsgärning att
närmare analysera verkningsmedlen i en sådan
produkt, men kanske inte ändå. Den stora
framgången i båda de engelsktalande världsstäderna
är ett beaktansvärt faktum, och någon orsak
måste den ha. Att huvudrollen ger tillfälle till
tacksamt utspel, och att Morley själv tog
tillfällena väl till vara? Det räcker inte. Det finns
utmärkta spelroller i massor av pjäser, utan
att de kommer över ens hundra föreställningar
i London och New York. Erfarenheten visar
att en schlager måste stryka publiken både
med-hårs och mothårs. När Morley-Langleys pjäs
visar en strong man, som sätter sina barns
lärare på plats, och köper hela skolan när
sonen hotas av relegation, och som tar och
kastar vänner och älskarinnor suveränt som
det passar honom, då smeker den publikens
hemliga önskedrömmar medhårs; och när den
låter oss och honom själv tro att han gör allt
detta inte för egen vinning, utan för sin
älskade sons skull, då gnuggar den på det allra
mest behagligt anglosachsiska ursäktsstället
bakom örat. Men den lilla chockerade
mothårs-gesten, som blandar behövlig skarp krydda i
känslosötman, fattas ej heller. Edvard faller
som flygare i kriget och får förstås som alla
fallna sitt hj älteeftermäle på
kommandoexpeditionen och i familjelegenden; men vi vet ju
inte dess mindre att han var bara ett rötägg.
Hur många hem däröver har inte sin billiga
hjältelegend, där glorian i grund och botten
inte vilar på mera, bara på att samma olycka
var framme. Det väcker naturligtvis sensation
när det sticks hål på bubblan.
Dramatiskt sett är det ju annars, jämte den
billiga psykologin i pjäsen, just det att Edvard
stupar i kriget, som gör pjäsen så
otillfredsställande. Det är ju ingen frukt av det
betänkliga exempel, som fadern satt. Det kunde lika
väl ha inträffat om dennes släpphänta
uppfostringsmetoder varit de bästa. Och så
föräldrarnas eviga bedyranden av hur de älskar
och älskar Edvard. Sådant vill man se och få
bedöma själv. Vad är det som gör 1500-talets
herdestycken så omöjliga i dag? Att där ordas
så mycket om dygd och öm kärlek. Sak samma
med 1800-talets patriotiska
deklamationsnum-mer. Morgondagen kommer inte att bli mildare
mot den hjärtnupna kult av familjedygden,
som är anglosachsiskt mode av i dag.
Stig Järrel gjorde Edvards far, Lord Holt,
på Blanche och Esther Roeck Hansen hans mor.
Deras fint genomförda åldersförändringar
genom ett skridande kvartssekel gav besökets
största konstnärliga behållning. Edvard själv
får man aldrig se, det är en av poängerna.
Magnus Kesster, Birgit Sergelius, Gunnar
Sjöberg och några till fyllde väl sina platser och
rollistan; unge Sven Lindberg hade regisserat.
I näst sista scenbilden förekommer en passus,
som placerar strebern Lord Holt i
labourrege-ringen. Detta alltför grova bete för borgerlig
publikgunst väckte visslingar i London och
ströks kort efter premiären. Det vore vinst om
det finge gå samma väg i Stockholm.
Och så är det då slutligen Nya Teatern, som
visat oss ”Brittsommar” (”September Tide”)
av Daphne du Maurier. En liten känslosam
tvåaktshistoria om själarnas sympati, och litet
till, mellan en ung artist (Bengt Blomgren) och
hans nyblivna svärmor (Alice Eklund). Inte
alls illa spelad och inte alls illa berättad av
den sköna författarinnan heller, för den delen,
fast förvisso föga betydande. Om ämnets
ursprunglighet kan man känna sig mera osäker.
”Rebecca” var kopierad efter Arthur Pineros
”His House in Order”; och anmälaren har en
stark känsla av att ha upplevt också den här
brittsommaren en gång förut, antagligen i
något skådespel för en tjugu år sen, fast han
inte lyckats lokalisera minnet.
En säregen och löjeväckande effekt
åstadkoms när Alice Eklund i pjäsen talar om hur
vackert romantiskt man såg på kärleken när
hon förlovade sig en gång i tiden — år 1927!
Tjugutalet, Tolvskillingsoperans och den store
Gatsbys tid, det mest illusionslösa och
grund-skjutet cyniska av alla årtionden i det här
halvseklet! Naturligtvis är författarinnan utan
skuld i en sådan fadäs. Det är teatern, som
behagat rucka på siffrorna sexton år, för nöjet
att få förlägga handlingen, frisch vom Fass, till
år 1949 och för att Alice Eklund skulle slippa
lägga litet grått i håret. Jag tror inte hon är
sämre skådespelerska än hon kunde ha klarat
det också; och jag tror uteslutande det skulle
ha klätt henne.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
