Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
DRAMA OM KRIGET
Rabbe Enckell: Agamemnon. Wahlström &
Widstrand 1949. 6: —.
I en recension i denna tidskrift av Svenska
Teaterns framförande av ”Konung Oidipus”
talar Ebbe Linde om ”klåfingriga bearbetare av
gamla mästerverk” och avser därmed bl. a.
Rabbe Enckell, som skrivit ett drama om
I okasta. Detta omdöme måste nog sägas passa
ovanligt dåligt om Enckell som författare av
dramer om antika ämnen, både när det gäller
hans tidigare dramer ”Orfeus och Eurydike”
(1938) och ”lokasta” (1939) och när det gäller
det i år utkomna ”Agamemnon”. Man kan
nämligen inte kalla dem bearbetningar eller
”tillrättaläggande för moderna läsare” som väl
kritikern närmast avser. Det är de gamla
myterna som fängslat Enckell genom sin giltighet
i hans eget liv. Han har diktat ur deras inre
värld i en arkaiserande stil för att, som han
själv uttryckt det, (Röster i Radio nr 46,
1949) bli ”fri från den realistiska
verklighetsskildringens diaboliskt mångtydiga
advokatyr”. Han har låtit sig ledas av sin ”tro på
den arkaiska stilens symboliska kraft, dess
retoriska rakt på sak, dess fruktansvärda och
tyngande åskådlighet”.
Aischylos’ ”Agamemnon” domineras av
släktfejden. Agamemnon mördas visserligen
av Klytaimestra som hämnd för att han offrat
deras dotter Iphigeneia vid krigets börj an, men
han blir samtidigt offer för sin fader Atreus’
brott och genom sin död framkallar han nya
brott. Körledaren och kören svarar för de
ojämförligt största partierna och Agamemnon
uppträder blott i en enda central scen av litet
omfång. I Enckells drama är kriget
huvudmotivet och Agamemnon är huvudpersonen.
Dramat utspelas på några timmar och skildrar
själva ankomststunden, de från Tro ja
återvändande skeppen som lägger till vid hemstadens
hamn, och mötet mellan de återvändande
krigarna och de hemmavarande. Agamemnon
möter körledaren, sin syster Anaxibia, sin hustru
Klytaimestra, sin dotter Elektra och slutligen
sin kusin Aigisthos. Då står dramat inför sin
fullbordan och när Agamemnons dödsskrik
hörs, är det segern som dödas i hans person.
Då skeppen styr in i hamnen är Agamemnon
uppfylld av sin seger och möter körledarens
klagan och misstro med stolt förakt. Inte bara
Troja men alla osäkerhetens demoner är
besegrade med krigarkraften. Men inför systern
Anaxibia behöver han inte låtsa kraft eller
motstånd utan all gammal osäkerhet och hopplös
vindstilla intar honom. Enckell låter det intimt
mänskliga hos sina gestalter komma fram.
Denna centrala scen mellan bror och syster
ljuder med nära röster och återger allt det
hoppfulla och fordringslösa i syskonkärlek.
Samtidigt har Agamemnon själv blivit
mångtydig. Hans väsen är vacklan och blyghet, när
han sedan möter sin hustru och dotter. Denna
scen är också fylld av det näras röstläge och
växer ut till den omstörtande handlingen.
Förtvivlan, vars annalkande förut blott anats,
växer nu till visshet inom Agamemnon, sedan
han erfarit Klytaimestras hårdhet och hat. Hos
Aischylos är Klytaimestra först inställsam mot
Agamemnon för att dölja sina mordplaner och
efter mordet är hon hånfull och kall och
redogör i detalj för sitt dåd. Hos Enckell är hon
helt kvinnan som blivit hatfull mot sin man
därför att han dödat hennes dotter. Men hon
är hatfull också mot kriget och det är ur
hennes mun som Agamemnon får höra vad segern
också innebär, dramats centrala budskap, att
segern har nederlaget i följe:
Du tror du möter motstånd
men vad du möter är detsamma
som du utfört: det brända Ilion.
En samfälld seger vunnen på bekostnad
av själva livets mening, vad är det?
Kassandra är inte sierskan som hos Aischylos
utan representanten för de fångade och
plågade. Hon har släpats med från Troja som ett
segertecken, men hon blir en symbol för vad
segern har i följe. Och när hon återkallar Ker,
dödsgudinnan, är det Nike som på någon
timme har förvandlats.
Enckells drama är lyriskt — dramatiskt, och
skulle ge ett tacksamt stoff för studium av
dessa elements förhållande till varandra. Själv
har jag svårt att skilja dem åt vid läsning av
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
