Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
dramat. Ett mycket använt uttryck om lyrik
är att den ”flödar”. Men är inte detta ”flöde”
ofta ett ganska stillastående vatten genom att
man inte blir förd in i sin aktiva tystnad.
Körerna i Enckells drama tar direkt del i det
dramatiska skeendet genom att vara skeendet
i de nyss talandes tystnad och de poetiska
bilderna stannar blott skenbart vid vad som skall
ske, ty nu rör det sig inåt, nedåt.
En svårighet för läsaren är, att Enckell
ganska konsekvent undvikit skiljetecken i sin
korlyrik. Han har helt överlåtit åt läsaren att
ur de rytmiska kvaliteterna fatta pausering och
syntax. Vid läsning av Enckells tidigare
dramer träffas man aldrig av denna svårighet;
man frestas att själv sätta ut skiljetecken med
blyerts i sin text.
Som ett exempel på skönheten i Enckells
korlyrik skall jag till sist citera ”Röster av
återvändande”. I sin lätthet och sakta
förväntan står den som förspel till Agamemnons
möte med sin hustru och dotter. Ännu har
hoppet inte dött i hans sinne.
Upp mot staden.
Till Getstigens flugor
till spillnings solstänk och bråte
till fridfulla trösklars skugga
vi känner väl varje gata
från bergen sveper blåsten
kall som källarkruset.
Bryt lagern bryt myrtenkvistar!
Stick blommor till oss
doftande honungslena
mellan sårspruckna läppar!
Nu jämnas vägen av kvinnor.
Nu ångar av vällukt bädden.
Carl-Erik af Geijerstam
I SISTA MINUTEN
Inga Lindsjö : Som i havets mussla. Wahlström
& Widstrand 1949. 4: 75.
Carl Lund: Glädje. Norstedts 1949. 4:75.
Claes Witting: Jagbunkern. Bonniers 1949.
4: 50.
Alf Rosén: Audiens. Wahlström & Widstrand
1949. 3:75.
Evald Palmlund: Stadier. Wahlström &
Widstrand 1949. 3: 75.
Gudrun Sandström: Lergök. Wahlström &
Widstrand 1949. 3: 75.
Nini Flodquist: Gobeläng. Wahlström &
Widstrand 1949. 2: 75.
De talrika debuternas decennium slutade
med talrika debuter. En oundviklig
övermätt
56
nad dämpar något lyckokänslan över så mycken
poetisk fruktbarhet. Men poeterna själva är ju
onekligen mest att beklaga — det är dystert
att inträffa i så stort sällskap. Skall man
försöka sammanfatta situationen efter läsningen
av ett dussintal debutsamlingar måste man
konstatera att det djärva experimenterande för
vilket decenniet blev beryktat betydligt har
mattats — har adepterna tröttnat på
lärdomarna eller har de ingenting lärt? Är det
självprövningens rädsla för det långsökta som gör
sig gällande, eller vågar man rentav tala om
en medveten strävan efter det utsökta? Något
hurtigt javisst kan inte bli svaret. Men
lättfattligheten är tydligen i tilltagande (under
publikens eventuella hej arop). De aromatiska
essenserna är däremot i avtagande. Ett tonlöst
tankeprat dominerar inte så sällan. Spåren av
ett krav på struktur är lika sällsynta som
kommatecken. Ibland undrar man om en del av
de senaste poeterna någonsin hört ett riktigt
musikstycke — eller sett ett hus.
En brädhög eller ett tegelupplag är i och för
sig mycket önskvärda företeelser men ännu
torde väl åtskilliga kunna enas om det
patologiskt fantasifulla i att kalla dem arkitektur.
Kan man egentligen med större rätt kalla en
dikt som slår världsrekord i participanhopning
för poesi?
papper ljudlöst
sönderrivna och kasserade
bord bortburna
omplacerade framställda
skåp rättvända
bokhyllor synade
böcker sovrade utburna
lampskärmar avlyftade
o. s. v. över en hel sida. Dikten heter ”1 de
lugna rummen” och står att läsa i Inga
Lindsjös ”Som i havets mussla”. Den goda viljan
kan naturligtvis framhålla att dikten kanske
vill uttrycka det möjligen mardrömsaktiga, det
möjligen patetiskt triviala eller groteskt kuriösa
i att människan funnit det lämpligt att omge
sig med en sådan mängd av i och för sig
meningslösa föremål — känslor särskilt
uppenbara vid flyttning till nya gemak. Men
poemet är så i grunden tråkigt och tröttsamt att
till och med en lyrikallätare måste finna det
fullkomligt egalt vad det egentligen vill ha sagt.
En annan dikt i samma bok innehåller på
tjugutre rader tolv genitivattribut. Det är väl
ändå inte en exempelsamling för övningar i
satslösning författarinnan velat åstadkomma?
Men låt oss lämna den elaka grammatiken och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
