Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
läsa den första strofen av en dikt som heter
”Brevet”:
Mig skrämmer dessa avbrutna liljors skönhet.
Varför sände du dem icke till mig
uppryckta ur jorden
så att jag kunde känna den bruna lökens rundning
och bita i den
och förnimma doften
av dess hemlighetsfulla safter?
Den första raden är ju en smula demoniskt
poetisk (men inte alldeles originell).
Fortsättningen är prosa och en tämligen träaktig prosa.
Att nästa strof slutar med en länge allmänt
uppskattad kliché ”mitt hjärta är tungt av
längtan” är väl ändå inte tillräckligt för att
ge dessa rader rang av poesi?
Om Inga Lindsjö här har fått schavottera
för synder som är representativa för åtskilliga
av debutanterna i halvseklets ”sista skälvande
minut”, innebär det bara att hennes rätt
innehållsrika bok i några fall generöst erbjuder ett
så olyckligt åskådningsmaterial. Den ger också
mycket annat, några smådikter, som vittnar om
att hon inte saknar lyrisk begåvning och inte
poetisk uttrycksförmåga, när hon väljer
koncentrationens krav och inte utförsgåvornas
tvivelaktiga frestelser. Hon är uppfinningsrik
och fantasifull — det visar sig bland annat i
ett stycke som heter ”Das ganz andere” och
är en ganska fyndig arabesk, ett samtal mellan
möbler, som ibland (flyktigt) påminner om de
dödas samtal i ”Det eviga leendet”. Men det
stycket är på prosa — och kanske är det ändå
prosa Inga Lindsjö bör skriva.
Prosan bör nog också nästa gång debutanten
Carl Lund välja. Annars kommer det kanske
att hända honom det som händer honom just
nu: hans mastodontdikters långa deklarationer
förmår inte fängsla genom sin nuvarande form,
som ibland är avhandlingsmässig — ”1
förtätningen ligger konstens utsträckning, i
konkretionen dess abstraktion.” (Hm, sade
fakul-tetsopponenten) — ibland galghumoristisk
eller snarare galgpekoralistisk:
Jag är varse,
lyfter mig själv
som en börda på min rygg.
Jag är,
bevars,
jag är, jag är —
tungt levande
min egen börda.
För det lilla ordet ”bevars” förlåter man Carl
Lund en hel del tröttsamheter. Han tillhör tyd-
ligtvis de originella. Men poet? Kanske inte
en poet.
Tre andra originella herrar heter Claes
Witting, Alf Rosén och Ewald Palmlund.
Den förstnämnde är alldeles avgjort en
blivande författare, läsbar, ironisk, expressiv med
en smula smak för det groteska. De lyriska
kvaliteterna i ”Jagbunkern” är visserligen
obetydliga, men där finns en nerv i versen, och den
sällsynta förmågan att ge en aning relief åt
orden kompenserar i viss mån bristen på högre
musikaliska förtjänster. Om särarten hos det
kärvt lekfulla, smidiga temperament och
livfulla men kanske riskabelt kapriciösa intellekt
som röjer sig i Claes Wittings bok kan
möjligen följande ironiska motto till avsnittet
”Egotitis epidemica” ge en föreställning:
”Jesus korsfäste man och mig har man också
behandlat mycket skamligt.”
Alf Rosén är också en ironiker men
förefaller att ha ett mjukare artistiskt temperament.
Även han tillhör de lyckliga mottoväljarna —
inget ord i hans ”Audiens” kan ge en
älskvärdare karakteristik av de durkdrivna och
genomskådade posörmetoder, spegelmetoder,
med vilka han försöker få en preliminär fason
på sin attityd i väntan på en djupare
existen-tialitet, än de välkomstord han lånar från
Alfred de Musset:
Oh! que j’ai peur
oh! que je suis enfant!
Om man skulle våga gissa på ett andligt
faderskap till de attitydlaborationer som
utövas hos Alf Rosén och i viss mån även hos
Witting, måste man nog stanna för Lars
Gyllenstens ”Moderna myter”, som alltmera
framstår som en av det skymmande 40-talets
viktigaste källskrifter och som dess kanske mest
förföriska handbok för bedrövade, för
begåvade.
Kanske också Evald Palmlund har studerat
sin Gyllensten — en allmän dragning till det
listiga och kvicka tyder därpå, men det
eventuella utbytet har i så fall inte satt några
lyckliga spår. Den lekfulla poetiska lösaktighet,
brist på disciplin och mera nogräknande
ambitioner, som ibland är märkbar även hos
Witting och Rosén blir helt enkelt
överväldigande hos Palmlund, som ofta visar en nästan
genial förmåga att hamna i det kuriösa. Han
har helt enkelt en envis förkärlek för det
krystat platta — som om just det vore de vises sten.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
