Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Naturligtvis är det nödvändigt och effektfullt
att ge det banala dess välavlönade plats i
verklighetsbilden — därifrån är det ett långt steg
till att triumfera med sin skicklighet i att
uppteckna en banalitet. Men Palmlund visar i
åtskilliga dikter — andra är inte utan förtj änster
— en benägenhet att upphöja plattityden till
konstgrepp. Det är säkerligen ett mycket
medvetet experimenterande. Resultatet är —
uttryckt med en stark eufemism — bizarrt.
Ett kanske något blekare intryck än sina
manliga kolleger gör två kvinnliga debutanter.
Gudrun Sandström har på ett fint och
personligt sätt tillägnat sig lärdomar från stora
föregångare. Mindre stram i sin form och mindre
perspektivrik än den ofrånkomliga Emily
Dickinson, mildare och mindre egocentrisk än
den lika oundvikliga Edith Södergran erinrar
hon ändå något om båda — hon har bådas
ödmjukhet och centrala ämnessfär, ingenderas
självmedvetande och oerhörda styrka, inte
Dickinsons pregnans, inte Södergrans kolorit.
Det är svårt att våga gissa något om hennes
”dimensioner”. Några insmickrande kvaliteter
eller betvingande effekter bjuder inte hennes
dikter på — molltonsskalan kan ibland bli en
aning torr, versen kantig.
Nini Flodquist rör sig i sin inte alldeles
ointressanta ”Gobeläng” med betydligt yvigare
gester än Gudrun Sandström och kan rentav
någon gång ge prov på poetisk hysteri — hon
svingar sig lätt upp i det dithyrambiska tills
dithyramben blir så tunn att den reser sig i
luften som fakirens magiska rep ... Hur var
det den redan på 20-talet så förbisedde men
elake makedoniske kritikern Agostos
Anadyo-menos en gång sade till en senfödd sapfisk lady:
”Litet mindre extas, min nådiga, och litet mera
fruktplockning.” Åke Janzon
FÖR KATTVÄNNER
T. S. Eliot: De lenepiga katternas bok.
Översättning av Britt G. Hallqvist.
Illustrationer av Nicolas Bentley.
Bonniers 1949. 8: 50.
Nobelpristagaren T. S. Eliot lär vara en vän
av practical jokes och själv en framstående
upp-tågsmakare. Hos en lärd man, en styv kritiker
och fin poet är detta förvisso ett högeligen
sympatiskt drag. En person med stabiliserat
rykte måste hos oss däremot helst uppträda
korrekt, värdigt eller kanske rentav lite
gåtfullt; han får se noga till att ansiktet ligger
i godkänt djupsinniga veck och att ögon och
mun inramas av det orakelmässiga snörp som
anses tyda på brottning med idéer och
djup-lodning av de stora frågorna. Man kräver hos
oss av en sådan person att han ständigt
formulerar sina åsikter med ämbetsmannamässigt
allvar. Han kan annars lätt få en fläck på sin
ryktbarhet och bli stämplad som lättsinnig
kåsör. (Av detta följer att större delen av den
franska litteraturen är skriven av kåsörer ...)
Det är nog tyvärr så att vi är rädda för trams.
I akademiska kretsar har man någon gång
lyckan att stöta på den sällsynta fågeln; i staden
Lund torde trams förekomma så pass ymnigt
att man vågar tala om en ganska hög frekvens.
De som inte vill veta av trams säger kanhända:
”Och vad är det för kvickt med det där då?”
Svaret kan bli: ”Ingenting alls. Det är inte
djupsinne, inte fint dold symbolik, ingen
dubbelmening, inga begravda hundar. Absolut
ingenting annat än trams för tramsets egen
skull.” Men herr Genomsnittson skakar på
huvudet och mumlar ogillande någonting om
glyttighet. ”Alice in Wonderland” innehåller
som bekant inte så lite trams, men jag har
bara i undantagsfall hittat elever som fattade
galoppen och lockades till skratt; flertalet
menade att boken är ”besynnerlig” eller rätt och
slätt tråkig.
I T. S. Eliots ”De knepiga katternas bok”
— så lyder den svenska titeln på hans nu
översatta kattbok — framträder han som
oförarglig skämtare och stor kattvän. Att pennans män
trivs bra i kattsällskap kan väl bero därpå att
de och katterna har många gemensamma
lyn-nesdrag. Häxor är försedda med katt, och det
är också gamla kloka gummor. Endast katten
själv skulle kanske kunna lämna besked om
vad det är som gör att han känner sig
hemmastadd hos de tre kategorierna, som kan förefalla
så olikartade. Eller är de bara skenbart
olikartade? Katten vet det säkert men är lika
hemlighetsfull på denna punkt som på så
många andra. I bokens sista stycke, ”konsten
att umgås med en katt”, hamrar Eliot in den
sanningen att en katt inte är som en hund.
Hunden skäller men biter inte, muckar gräl,
spelar paj as, saknar kattens fina vett, vet
ingenting om värdighet och stolthet. Mot katten bör
man först och främst vara taktfull. Katten
avskyr klumpighet. Han vill bli hänsynsfullt, ja
aktningsfullt behandlad. Han misstror
närgångenhet och intimitet.
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
