Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Utan anspråk på fullständighet presenterar
bokens författare en rad olika kattkaraktärer.
Macavity är mysteriekatt, som också kallas
Dolda Klon. Han rör sig ormlikt, och när man
tror att han sover både hör och ser han. Hans
alibi är alltid klart. Han är aktningsvärd på
ytan men i grunden fördärvad, ett monstrum,
fullt av svekfullhet och mjukt behag. Han är
den slipade brottslingen, en Napoleon i
katternas undre värld. Morr-Tiger däremot är en
onyanserad bov, ruskig och förfallen, och där
han far fram dödar och stjäl han. En siames
har klöst hans öra. Morr-Tigers slut kommer
följdriktigt: siameserna sliter honom i stycken
en fridfull sommarnatt när han är i färd med
att kurtisera en väninna på en pråm i Molesey.
Det är ett gangsterdrama utan vank och brist.
Stora Batalj katten är en fighter men inte någon
bov. Han sätter skräck i hundarna. Han
behöver bara blänga till och göra ett hopp så är
vovvarna borta. Bustopher Bert kallas för en
katt av värld. Han är ett matvrak och en snobb.
Han väger tolv kilo men är ändå pigg och
rask. Han håller alltid till på de finaste
klubbarna, och man måste behandla honom med
största artighet. Gamle Levitikus har haft sju
gånger sjuttio hustrur. Han är gemytlig, mild
men oerhört sliten. Han vilar sig gärna länge
efter maten och vill inte bli störd. En annan
gammal katt är teaterkatten Gus, en
förkortning av Asparagus. Han är smal och darrig
men skroderar om sina framgångar på scenen,
speciellt succén i Fr ostiga Flamman, den Fule
på Fjäll. Järnvägskatten Knös förekommer nog
inte på våra breddgrader. Han är ämbetsman,
följer med nordexpressen och ser till att allting
fungerar ordentligt. O. s. v.
Jag har inte haft tillgång till originaltexten
av Eliots bok, men jag har svårt för att tänka
mig att den svenska översättarinnan, Britt G.
Hallqvist, har förvanskat den vid
överflyttningen. I sin svenska språkdräkt är boken
fyndig, lättläst och kvick, vilket var att vänta
sig av en f. d. Q-versskribent av fint märke.
John Karlzén
MUSIK MED OKÄND
DIRIGENT
Stig Dagerman: Bröllopsbesvär. Norstedts
1949. 9:25.
Om en pojke som heter Gunnar och som
figurerar i Stig Dagermans nya roman,
”Bröl
lopsbesvär”, heter det på ett ställe, att han
hittar en blodigei i ån och sätter fast den på
en sten. ”Den stenen ska den hata, igeln, det
är en lek ock att gå kring och flytta alla små
djur till platser som de hatar, det är hans bästa
lek, det är den lek andra leker med oss leksaker
som vi tycker bäst om att leka med våra
leksaker.” (Sid. 144.)
Det är en symbolhandling alltså, en av de
många i romanen, som illustrerar människans
allmänna belägenhet i tillvaron, hennes
bundenhet vid ställen och vägar som hon avskyr
eller kommer att avsky därför att hon är
bunden vid dem. Tonen, som här slagits an så
lätt, växer och sväller efterhand som berättelsen
framskrider, blir till det mäktiga och mörka
molltema vari den brusar ut och förklingar.
En annan symbolhandling är fisket med
dynamitgubbar. När skotten går stiger den döda
fisken till ytan och vänder de vita bukarna
uppåt. Så kan det mänskliga livets
bröllops-smällar och knalleffekter sända upp till
själarnas yta underligt blekta och felvända fenomen,
som dittills förblivit fördolda på djupen. Det
kan erfaras som en befrielse, ett reningsbad,
men långt vanligare är, att det medför nya
komplikationer, fatala nyupptäckter och
uppdaganden av sanningar, som från och med nu
är ofrånkomliga. Mer än en gång går det så
till i Dagermans nya bok, som till det yttre
är en allmogeroman från norra Uppland och
handlar om en bröllopsdag och en bröllopsnatt
på en liten bondgård. Den är skriven på ett
provinsiellt språk, vars eventuella ”riktighet”
jag inte kan kontrollera; den är för övrigt
likgiltig, ty provinsialismen tjänar här inte ett
naturalistiskt syfte utan ett artistiskt, och
stiliseringen är genomgående ganska långt, ganska
hårt driven, omfattar inte bara formspråket
och figurteckningen utan också ödeskurvorna,
som ter sig öververkligt branta och taggiga.
Denna skildring av ett bondbröllop har lika
lite med realism att göra som den gamle
nederländaren Pieter Breughels d. ä.,
Bonde-Breughels, bildframställningar av vilda,
maka-bert-uppsluppna kermessemotiv. Det är
knappast en tillfällighet om läsarens associationer
osökt går åt det hållet, ty den manierism, som
utgjorde en enande underström mellan gotik
och barock, och som återfinns i denna
nutidsroman, var ju det mer eller mindre
avsiktliga uttrycket för samma våldsamma inre
upplevelse av kluvenhet, spänning och
disharmoni, som också genomgår vår egen epok och
dess diktning i den mån denna är smärtsamt
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
