Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tidsmedveten på det sätt som nu Dagermans
och låt oss säga Arnérs. Dagermans nya roman
utmärker sig sålunda för de sökta, spända,
överdrivet karakteristiska konturer, de på en gång
snirklade, förvridna och häftiga rörelser som
ansetts typiska för Bonde-Breughel och andra
målarkonstens stora manierister. Och genom
att gestalter, som återgivits på detta sätt, satts
in i ett alldagligt, naturalistiskt sammanhang,
har författaren, medvetet eller omedvetet,
lyckats frambesvärja motsatsförhållandet
mellan en orubblig, obeveklig världsordning och
de i dess osynliga trådar hjälplöst sprattlande
människorna. En särskilt styv effekt av
liknande innebörd är den landskapstavla som
inleder det centrala kapitlet om sj älva
bröllopsnatten, och som ger det rätta intrycket av falsk
ro, underminerad skönhet, förrädisk stillhet.
Kermesse och häxsabbat, en vild orgie, en
ryckig sanktveitsdans till furiös musik, där
deltagarna alla är mer eller mindre vinda och
skacka efter livets törnar, och där taktpinnen
svingas av en okänd potentat, så ter sig denna
bröllopsfest, insvept i nordiskt trolsk
augustinatt. Spriten flödar i kapp med
luffarromantiken — det svagaste, minst självständiga
inslaget i brygden! — brunsten tänder sina
irrbloss; förväxlingarna, inte bara de
klassiskt-humoristiska utan också de tragiska, evigt-nya
mellan dröm och verklighet, driver sitt spel;
fyllesentimentalitet blandar sig med brutalitet,
smuts med tårar, hjärtlöshet med medlidande.
Under tiden går ett par öden mot sin
fullbordan. Sångaren från ålderdomshemmet, som i
fantasin från scen och estrad lagt publiken för
sina fötter, får svart på vitt på att han inte
förmår frambringa en ton. Brudgummens
moderlösa dotter berövas i havreåkern sin oskuld,
men inte av den ”blanke” som hon fablat om.
Fattigfanten Martin, vars barn bruden bär
under sitt hjärta, knackar förgäves på hennes
ruta. Med förtvivlan i hjärtat har hon kastat
bort sig åt den försilvrade slaktar Westlund,
som stärkt sig till bröllopet med åtta snapsar,
förbrödrat sig med sin konkurrent och
avdan-kat sina väninnor med billighetsbroscher. Av
dem väntar pigan Svea hans barn men väljer
till barnafar drängen Sören på bröllopsgården,
medan Rullan på kaféet håller till godo med
Rudolf, Westlunds nyblivne svåger. Så går det
till i den bästa av världar. Det finns ingen
återvändo, och Martin går ut och hänger sig
i en grimma. När ruset har fördunstat och
morgonen gryr har alla gått till vila, de flesta
på fel ställe och med fel sängkamrat.
Berättelsen mynnar ut i en
undergångs-mystik, vars tongångar tidigare har skymtat
hos Lars Ahlin. Frälsning, tycks Dagerman
mena, är den process, varigenom vi plötsligt
förmår bära vetskapen, att jordelivet är
meningslöst, tomt, kallt och likgiltigt, i sig självt
ett intet. Men den frälsningen når oss bäst i
den största förnedringen — den som bruden
erfar då hon går i säng med fel slaktare —
och som vi ibland kan föredraga framför den
mindre, därför att ljuset skiner klarast i det
tätaste mörkret, därför att bördan av denna
frälsande vetskap där känns mindre tung, och
därför att vi där har större utsikter till
gemenskap, till att finna den vän som överallt vi
söker. Och kanske förmår vi där likt bruden
urskilja vår speciella bestämmelse eller
funktion, om det så vore den smutsiga stenens under
dörrskrapan i ett hus, i en världsordning, som
kanske är obebodd, kanske väntar på en
hemlös gudom. Kreaturens suckan och väntan heter
frid — det är brudens sista domnande
förnimmelse efter nattens initiationsriter och
människooffer.
Dagermans roman är oroande, på gott och
ont. På gott, därför att den fascinerar med ett
händelseförlopp och en människoskildring
långt bortom det ordinära, tvingar till
eftertanke över vår situation, över en
världsordning, vars grymhet och oberördhet övergår
våra måttstockar, och ställer oss inför oerhört
svåra tanke- och trosalternativ. På ont, därför
att den har ett drag av habilitet hos en ung
författare, som förefaller att ha misstänkt lätt
för att producera sig inom skilda stilarter och
genrer, och vars egenart man därför har skäl
att efterlysa, som mött alltför lite av
kvalificerat motstånd, och som löper risken att bli
intervjuobjekt och veckopressoffer. Ty vad hjälper
det honom, om han vinner hela världen men
tar skada till sin författarsjäl?
Holger Ahlenius
FREUDOLOGI
Viveka Starfelt: Två gånger två.
Bonniers 1949. 10:—.
”Mitt privata misslyckande som apostel för
driftsutlevelsen och personlighetsrealiserandet”
— det är hur en av huvudpersonerna i ”Två
gånger två” summerar ihop vad som har hänt.
Han fäller yttrandet på bokens näst sista sida,
och det är placerat så att det nog även skall
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
