Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vara läsarens slutsumma och definitiva intryck.
En ung, intelligent och tilldragande
svenskamerikan kommer på besök hos sina släktingar
i Sverige och ser det genast som sin livsuppgift
att hjälpa hustrun och de tre barnen i familjen
ut ur deras olika svårigheter, hjälpa dem att
leva ut sina drifter och realisera sina
personligheter, med andra ord. Allt han åstadkommer
blir att göra livet något litet värre för dem.
Felet är, menar han i sina slutfunderingar,
kanske inte så mycket hans program som det
faktum att det är så svårt att tillämpa det på
verkliga människor, eftersom man bara kan
bedöma dem efter sig själv.
På den tonen slutar boken. Läsaren blir en
aning besviken. Var verkligen hela romanen
bara gjord för att illustrera denna lättfattliga
tes? Och man börjar om igen från början,
följer familjen Bergströms öden vid
Västman-nagatan i Stockholm på tjugutalet — och
finner att fullt så torr och genomskinlig som sens
moralen på slutet är inte hela handlingen.
Barnen Bergström och deras mor, kuschade
och andligen och kroppsligen misshandlade av
pappa Bergström, är faktiskt lite för levande
och komplicerade för att bara vara
läroboks-illustrationer för nybörj are i freudologi. Långa
stycken lever de, i varje fall. De blir inte riktigt
avrundade individer, liksom boken inte är ett
riktigt helt och avslutat konstverk, men det är
inte mycket som fattas i någondera delen.
Det är möjligt att boken hade blivit
slagkraftigare både som debattinlägg och
människoskildring, om den hade konsekvent gått in
för det satiriska perspektivet på den unge
per-sonlighetsförbättraren. Detta är inte menat som
någon kritik, ty i så fall hade det ju blivit en
helt annan bok; men det är en kommentar som
man gärna gör till dess nuvarande tes.
Ynglingen gör ju sitt uppriktiga och oförståndiga
bästa för att tillämpa alla tjugutalets
modernaste psykologiska principer. Den olyckligt
gifta hustrun, resonerar han, blir automatiskt
lycklig om hon skils från sin brutale man. Den
härsklystna och sexuellt tillknutna Fanny blir
lika automatiskt botad, bara hon förlorar sin
jungfrudom. Den schizofrent ångestfyllda och
kluvna Inger får också en fast hållpunkt i
tillvaron, bara hon får en karl -— även om det
råkar vara hennes systers fästman. Och
lillebror Lasse — vad kan inte en förståndig äldre
vän tillrättalägga för honom, när han kommer
ut i livet med sin modersfixering och allt det
andra! Alltsammans enligt den regeln, att de
fel yttre inflytanden har åstadkommit på
per
sonligheten, det kan andra, riktigare yttre
inflytanden rätta till.
Resultatet rättfärdigar som sagt inte denna
optimism. De mest välvilligt tillhandahållna
tillfällen att med en enkel och snabb handling
bli fri från skilda sexuella komplex gör
ingenting annat än befäster dem ytterligare. Ingers
väg går mot en allt större hållningslöshet och
ångest. Fannys mot en allt mer krampaktig
fri-giditet och prydhet, moderns äktenskap blir ett
ännu värre tyranni — utvecklingen har inte
vänts om, bara påskyndats. Den välmenande
upphovsmannen försöker då freda sitt samvete
med att man aldrig kan exakt sätta sig in i hur
andra människor känner det, och därför inte
kan sätta in stötarna på rätt plats. Det lär
alltså aldrig bli utrett, huruvida principerna
är riktiga eller inte, eftersom de aldrig kan
egentligen prövas. Det tycks i alla fall vara
Viveka Starfelts mening, uttryckt i symbolen:
två gånger två är sällan fyra.
Eftersom romanen inte är alldeles
övertygande som konstverk, är inte tendensen heller
alldeles övertygande inom bokens pärmar.
Utom dem, som blott en intellektuell åsikt, får
den ju bedömas på sina egna meriter. Vilket
är mest avgörande, det som händer en
människa, eller vad hon gör av det som händer
henne? Har en människa något att göra med
hurdan hennes egen karaktär blir, eller har
hennes föräldrar oåterkalleligen bestämt det för
henne? Viveka Starfelts bok ger i varje fall
mycket intressant material för en diskussion
av det slaget. Kerstin Anér
HÄRLIG ÄR JORDEN
Elsa Gra ve : Den, blåa himlen. Med
illustrationer av författarinnan. Bonniers
1949. 10: 50.
Så sinnrikt är det ordnat att man inom vissa
fysikaliskt givna gränser kan göra ungefär vad
man vill med sitt liv, sitt eget liv. Men med
livet i allmänhet kan man egentligen inte göra
någonting alls, man har bara att passera det i
all anspråkslöshet, ta de korta snedstegen, göra
ett par språng och sedan falla platt ned i
marken. Om sitt eget liv kan man ha de flesta
åsikter: från att finna det tragiskt och
upphöjt till att finna det underbart komiskt,
jämförelsevis förfelat eller bara litet tantigt. Men
vad skall man anse om livet i stort, om hela
livet, om människornas liv, om nyttan och nöjet
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
