Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
av att det mesta existerar, om att leva, om
gräset och himlarne. Vad skall man ha för
uppsyn inför livet? Diktare har givit sig ett
slags privilegium att ge ett slags svar på så
viktiga, så svåra frågor.
Ibland — kanske för det mesta — händer
det att diktare ger sina svar i en sorts notskrift,
där nottecknen består av frågetecken,
tankstreck och utropstecken. Somliga av dem,
kanske de riktigaste eller de uppriktigaste,
bekänner, gärna konstrikt, att de inte riktigt vet, att
de inte riktigt vet vad de tycker. Till somliga
hör för närvarande Elsa Grave, som har skrivit
en bok, där verkligheten smyger sig in i sagan
och sagan i verkligheten, en bok som börjar
med änglarna högt upp i himmelen och slutar
med marulkarna på djuphavets botten. ”Den
blåa himlen” är en brokig blomsterrabatt,
vattnad av ambivalenta känslor — diktarinnan har
inte kunnat besluta sig för desperation eller
entusiasm, hon vacklar mellan den röda
humorn och den svarta. Leken och grymheten,
den knutna näven och den varsamma handen
har samlat stoffet och slitit sönder det. ”På
j orden tror man på helvetet, men det gör ingen
här”, förklarar Herren Gud i en av de
inledande dikterna. Elsa Grave leker gärna med
änglarna men skriver också inte utan lekfull
sympati om små blåa dj ävlar — hon hör j orden
till, och de fina rudimentära inslag av Elsa
Beskow som kan dyka upp i hennes rika
diktarnatur är taktlöst kompletterade med
fränd-skapen med saftigare konnässörer, med E. T. A.
Hoffmann och kanske till och med den präktige
mäster Francois Rabelais. När det passar henne
kan hon bli nättare och lättare än Harriet
Lö-wenhielm — utan att riktigt bli så snillrik, så
perspektivrik, så dubbeltydigt rörande och
spirituell. Då skriver hon alltså ”Sånger om livet
efter detta”. Hon kan också skriva en smula
sedelärande och melankoliska betraktelser, som
avlägset och inte helt till författarinnans
förmån erinrar om Hjalmar Söderbergs
histori-etter som i berättelsen om studenterna och
”böckernas hus” — den heter ”Härlig är
jorden”. Hon kan för sina speciella ändamål låna
tonfall och mentalitet från Lundaspexen som
i den aristophaneiska fantasin ”Sphinxer”
eller den exotiska djungelarabesken ”Långt
borta”. Ibland faller det henne in att leka en
smula Jean Cocteau — den Cocteau som gör
filmer — då skriver hon ”melodramen”
”Skämtet” om den vita, ljuvliga och sadistiska
drott
ningen i det underliga slottet: ”Skämtet
undgår ju ingen, vare sig du eller jag.”
Nej, skämtet undgår ingen. Inte ens
kyskhetens gudinna undgår det när hon sänker sig
från sin stjärnhimmel till den plumpa jorden.
— ”Inte ämnar jag, en gudinna, dessutom en
kysk sådan, låta mig betittas av en häst” —
efter ett kort och lyckligt möte med ett så
lämpligt kreatur födde hon ”så småningom två
små kentaurer och senare ytterligare fem”.
Härlig är jorden •— är jorden härlig? Vem har
rätt i talkören ”Nattfrost” — den livsbejakande
Vera eller det kverulantiska putmagade
flertalet med sitt ”livmodersgräl”, sin
”vardags-förtvivlan i kaffekopparnas blommiga enfald” ?
Avsmak och hängivenhet är två pipor på
samma kanon och salvorna överröstar
varandra. I den nästan realistiska skildringen av
den otäcka familj esöndagen är hart när allting
frid och noga beräknad leda och billig fröjd
på konditori och i det gröna — det händer
bara ett litet missöde: en brokig papegoja
sticker upp sitt huvud ur vispgrädden i den
lilla gossens chokladkopp och hälsar vänligt
men energiskt på de närvarande.
Djurgårds-båten kräks ut sitt innehåll av
söndagsmänni-skor. De fulla kräks på sina närmaste grannar,
”som blev mycket onda över det”. Är jorden
härlig? Är svaret en temperamentsfråga, en
livsåskådningsfråga eller är det hela bara en
retorisk, en poetisk fråga? Det står alla fritt
att undra, medan de fascinerade — ty hur
skulle man kunna vara annat än fascinerad —
stirrar in i livets unga förhoppningsfulla,
halvgamla tvivelaktiga, åldrande sorgsna ansikte.
Den lilla gossen ligger i gräset och tittar upp
i himlen, ser att den är blå och frågar farbror
Jan om den är vacker. ”Ja, sade farbror Jan,
blått är vackert.” Men långt under himlen,
långt under havsytan glider de tunga
lustberedda marulkarna med sina apansikten. Ur
vispgrädden sticker papegojan upp sin
omänskliga hurtfriskhet. (I blomkrukan växer
stillsamt och tragikomiskt prästens tilltänkta
vör-diga hushållerska som aldrig får fylla sin
uppgift, fastän Gud hade menat så väl.)
Skall man avsky eller hänge sig åt livet? I
Elsa Graves bok, som inte är något mästerverk
men en paradoxal bok full av mycken undran
och humor, temperament och en smula
kvickhet, får man egentligen bara det inte riktigt
tillfredsställande men ändå ganska goda svaret:
”Blått är vackert.” Åke Janzon
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
