Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ENGAGEMENTETS
VÅDOR
Jan Gehlin : Enskilt område. Bonniers 1949.
7: 75.
Jan Gehlins andra romanförsök får nog
anses mindre lyckat än det första. Den unge
författaren tycks ha oroats av rasproblemet
sådant det tillspetsades i skuggan av den
nazityska stöveln, då det även i Sverige
kunde inträffa, att judar ofredades och
smädades på öppen gata. Men inifrån har han
tydligen inte upplevt det smärtfyllda problemet.
Den judiske lektor Gottlieb, som här står i
blickpunkten och som likt andra försvenskade
rasfränder börjat reagera som kollektivvarelse,
därför att antisemiterna inte tillåter honom att
vara något annat, verkar snarast som ett
uppkonstruerat fall och förblir en egendomligt
vä-senslös, liksom oorganisk romanfigur. Hans
relationer till sin betydligt yngre hustru, den
vackra skådespelerskan Inez Tillberg, är också
oklara, medan hennes misslyckade
framträdande i rollen som Portia drar upp den alltför
lättvindigt hopkomna parallellen till
Shylock-gestalten, knyter an till den gamla erfarenheten
att judarna blir vad deras omgivning gör dem
till. Överhuvud har inslagen av alltför
avsiktligt arrangemang kommit att skämma
berättelsen; till yttermera visso har en ung student
försetts med en halvjudisk älskarinna som han
börjat tröttna på, och det blir aldrig fullt
utrett i vad mån personlig värmedöd,
människofruktan eller reella rasmotsättningar här
spelat in.
Rasproblemet är emellertid bara sekundärt
i förhållande till den allt överskuggande fråga
om engagement och ställningstagande, som
utan varje existentialistisk anknytning
uppställer sig för romanens huvudperson,
ynglingen Ragnar Asp, fattigvårdstjänsteman och
student av årgång 1940. Kort före
världskam-pens lyckoomkastning tar han parti med
ungdomlig iver och idealitet, tar parti för sin
gamle förfördelade lärare och vinner därmed
hans tillgivenhet. Men saken kompliceras snart
nog av att han häftigt förälskar sig i lektorns
hustru och i nattliga timmar firar den
ensammes och uthungrades överhettade
fantasidé-baucher med hennes sköna gestalt. Det
sammansatta, det fördolda och bedrägliga i våra
handlingsmotiv blir honom uppenbarat först då
han upptäcker, att det mindre är medkänsla
och sympati som drivit honom än psykologisk
nyfikenhet, att han med klumpiga, oerfarna
fingrar rört vid ömtåliga ting och endast med
knapp nöd undgått att vålla skada och göra
ont värre. Ragnar Asps problem är i och för
sig angeläget och väsentligt och kommer alltid
att förbli det. I sin erotiska aspekt har det fått
verklighetskulör, men eljest har det här inte
gestaltats eller gjorts psykologiskt gripbart
utan förlänats en intrasslat dialektisk och
teoretiserande karaktär, som kommer det att
upplösas i hjärnfoster där det inte förefaller
uppställt och behandlat i förtunnad
laboratorie-luft. Låt vara, att här skymtar en medveten
tendens, skönjbar på flera ställen i ung
litteratur, med spets mot psykologiserandet — men
den måste vara djupare förankrad om den ska
få pondus och slagkraft. Den mest levande
figuren i boken är den kallhamrade
advokaten, vars yrkesbetingade opersonlighet också
gömmer både på mycken hänsynslöshet och
på slugt avvaktande neutralitet inför
ovissheten, vart vinden slutligen ska blåsa. Fint och
känsligt är det inramande stämningsmåleriet
från en sydsvensk stad vid Sundet, som tydligen
är identisk med Hälsingborg.
Holger Ahlenius
STYCKEN FÖR
PURITANER
Svensk Decamerone. Tio amorösa historier
utgivna av Gallie Åkerhielm.
Wahlström & Widstrand 1949. 6: 25.
Hur svårt sedlighetens betryck kan bli i ett
framtida Utopia har Gallie Åkerhielm efter
bästa förmåga beskrivit i sin inledning till tio
amorösa historier berättade av tio kända
författare, ett litet samlingsverk av måttligt
format kallat ”Svensk Decamerone”. För att råda
bot på så bedrövliga omständigheter
åstadkommer var och en av de sentida efterföljarna till
de florentinska damerna och kavaljererna var
sin variation över det för puritanerna så
förhatliga temat ”kärlekens apspel och
pantomim”.
Skall man nu anställa jämförelser med salig
Boccaccio måste man nog säga att samlingen
har ett litet fel: den glada sinnlighetens
evangelium har krympt ihop till ett ömkligt pip,
medan den beryktade svenska ensamhetens
trånsjuka låtar ymnigt ljuder ur näverlurar och
leksakstrumpeter. De flesta författarna har
levererat sorgsna berättelser, där kärleken
visserligen i allmänhet får vad kärleken
till
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
