Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hörer — hos Jascha Golowanjuk blir vinsten
dock bara en tilltänkt men utebliven kyss —
men vemod och svårmod och lagen om alltings
djävulskap sänker sig oftast som mässling och
influensa över såväl syndare som oskuldsfulla.
Tveksam och bedrövad smyger sig åtrån in
hos den unge studenten i Erland Josephsons
annars så kvickt berättade och påhittigt
turnerade historia om grosshandlare Jonsegärde
som till sin själs förmörkelse och vånda
upptäcker att hans fina och poesimässiga son
är av ungefär samma slags kött och blod som
hans eget plebejiska jag. Det är en mycket
skickligt komponerad — och mycket osannolik
— novell. Sommarnattens vemod,
sommarnöjets armod, pubertetens fumlighet och rädsla
insveper i ett tungsint gransus de båda
ungdomarnas premiärprocedur i Ann Marie Falks
mycket litet decameronekongeniala historia.
Till och med Gustav Sandgren som med
sedvanlig ömsinthet ger prov på sin sexuella
godmodighet har lyckats få med ett outsägligt
slokörat moment i sin berättelse om
äktenskapets, köttets och själens elastiska tolerans.
Märkligt nog är de två oanständigaste
bidragen de mest moralistiska. Waldemar
Hammen-hög är den som kommer Decamerone närmast,
ty han berättar verkligen en anekdot om ett
dilemma, där erotiken får sin groteska relief —
men samtidigt får hans rätt fula historia sin
obestridliga sens moral: det har sina sidor att
älska andras fruar i hissar (nota bene om man
inte är född montör), och det är lätt att vara
sams så länge nöjet och odygden varar (sedan
kommer renhållningsverket: det lättfunna
grälet, eftertankens sjutton blå argument, tanten
med skurhinken, skvallret, montören med
bax-nyckeln). Ingegerd Stadeners novell är också
en djupt moralisk historia, den snuddar vid
samskatten och Kinseyrapporten men utlägger
sedan med nästan övertygande pompa hur
underbart det kan vara med samlag mellan äkta
makar. — De två briljantaste novellerna är
skrivna av Dagerman och Anderberg. Den
sistnämnde visar med vilken prosakonst man kan
vara djupt och nästan obegripligt tvetydig om
man utelämnar fula ord, och den förstnämnde
rör i sin skepps- och hamnhistoria snabbt och
lätt som en vinthund vid verklighetens
bedrägliga mark.
En mycket blandad lektyr är alltså ”Svensk
Decamerone”. Alltid bör där finnas något som
tilltalar någon. Men någon Boccaccio har det
svenska klimatet ännu inte fostrat. Till
puritanernas båtnad. Åke Janzon
NYA NOVELLISTER
Birgitta v. Hofsten: Återvändsgatan.
Tiden 1949. 6: 50.
Mary Mandelin: Stoft är min skönhet.
Norstedts 1949. 5: 75.
Här är två novelldebutanter som man gärna
vill fästa uppmärksamheten på, och man kan
säga att ingen av dem debuterat för tidigt;
de har tydligen väntat tills de är mogna nog
att ha något att lära bort. Både Birgitta von
Hofsten och Mary Mandelin vet mycket om
människorna, och de har förmåga att få andra
att intressera sig för vad de vet. I det stycket
är de redan riktiga författare. Bägge
framställer i sina berättelser en svit människoöden,
och mestadels rör det sig om låsta människor,
inkrökta i sig själva, frostiga. Människor som
har svårighet att nå kontakt, är isolerade och
på olika sätt missanpassade.
Namnet på Birgitta von Hofstens
novellbok är fyndigt; de flesta av hennes människor
hamnar nämligen i en återvändsgränd. Själva
titelnovellen handlar om en misslyckad abort:
författarinnan förmår verkligen ge det
uttrös-kade ämnet en belysning som låter både de
sociala och mänskliga faktorerna komma till
sin rätt, och den stackars flickan tecknas med
en varsamhet och medkänsla som är sann utan
att vara hjärtnupen. I ett par historier berättas
om äkta makar som råkat in i
återvändsgränden, på olika vis, psykiskt eller fysiskt, kommit
i otakt och inte hittar vägen tillbaka; i andra
berättelser figurerar ensamma, medelålders
kvinnor som i sin längtan efter ett nytt liv
antingen sol-och-våras eller råkar illa ut genom
äktenskapsannons — den senare skissen,
”Kanske en vår”, är verkligt styvt gj ord, med sin bittert
ironiska antiklimax på slutet. Man fäster sig
också vid några träffsäkra bamstudier, som
belyser olika problem, bl. a. snatteri, och vid
en mjukt och vackert berättad kärlekshistoria,
som heter ”Dag i solen”, och som liksom de
andra novellerna får sin särskilda relief genom
att ses i sitt sociala sammanhang. Allt som
allt är ”Återvändsgatan” en liten fin
novellsamling av en författarinna som vet vad hon
talar om och som just därför inte förlyft sig.
Mary Mandelin är inte så lättillgänglig, hon
hör till de författare som hellre säger för lite
än för mycket, och jag vill inte påstå att jag
begriper hennes konst in i minsta detalj. Det
bör emellertid sägas ifrån, att den ingalunda
är hieroglyfisk: människor och situationer
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
