Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ställs fram på ett fullt tydligt sätt, så att man
i varje fall förstår alldeles tillräckligt för att
kunna känna den intellektuella
tillfredsställelsen vid läsningen. Mary Mandelin kan konsten
att på några rader med något av den poetiska
metaforens lyskraft fånga in ett själstillstånd,
och hon gör inte halt inför några hinder när
hon väl dyker ner på djupen. Hon tränger fram
till den mörka punkt som finns hos de flesta
människor, och det gör att man trots allt inte
har intryck av att hon skriver om särfall som
inte angår vanliga människor. Dessutom når
hon på flera sidor en rent lyrisk magi som
berör en sällsamt, och hon kan också bilda nya
ord, dräktiga av innehåll och känsla. Med dessa
medel skapar hon detta odefinierbara något
som förhäxar på ett särskilt sätt, när hon
berättar om människostackare som är inneslutna
i ”egotornet”, frusit ner inombords eller för
alltid är bundna vid en upplevelse som
oåterkalleligen tillhör det förflutna. I ett par historier
är det impotensen som ger den pinande
bakgrunden, och här är novellen ”Min syster dör
i natt”, där en man i en brevbekännelse berättar
om sitt liv samman med hustrun vars död han
just inväntar på sjukhuset efter en gemensam
bilolycka, ett litet mästerstycke av på en gång
sluten och avslöjande berättarkonst. Särskilt
bör också nämnas inledningsberättelsen, som
skildrar hur kuskens Stig utvecklar sig till
människa och ger prov på djupdimensionerad
pojk-psykologi, med lyhördhet för allt det buttra
och instängda i pubertetsåren. ”Att bli sin egen
ana” heter den berättelsen som också är socialt
lärorik, och som på ett märkligt sätt inleder
denna novellsamling som är skriven inifrån, av
tvång, inte enbart för att bli skriven.
Hugo Kamras
VITABERGSMINNEN
Gustaf Magnusson: Utkants grabb. Bonniers
1949. 10: 50.
Har det inte alltid varit något visst med de
Vita bergen? Eller är det bara en obotlig
vita-bergare som tycker så? Men tänk efter. Här
vaggade Bellman fram när han var på väg mot
Faggens värdshus (som ägdes av Ulla
Win-blads svärfar) för att spela kägla en
sommarkväll 1773. Hit skickade Strindberg
välgören-hetstanterna i ”Röda rummet” för att de och
bokens läsare skulle få studera den värsta nöden
och de mest primitiva förhållandena i 1870-
talets Stockholm. Och hit kom också Elsa Borg
med sina ”bibelqvinnor” för att arbeta ”bland
nödens och lastens barn vid Hvita bergen, en
ganska illa känd trakt af Stockholm der
dryckenskap, slagsmål, ja t. o. m. knifstyng
icke voro sällsynta”, som det heter i ”Återblick
öfver femton års missionsarbete vid Hvita
bergen”, som utkom 1891.
Ännu 1896 kallades Vita bergen
”Stockholms mest vanlottade och fattigaste trakt”,
uppe i de tysta och ödsliga bergen ”är man
förflyttad utom den sköna Mälardrottningens
trollkrets. Denna trakt är absolut olik det öfriga
Stockholm — när man går där, kan man tro
sig förflyttad till ett fattigt fiskläge ute i
skärgården bland klipporna.”
När detta skrevs, 1896 alltså, var en pojke
vid namn Gustaf Magnusson sex år gammal.
Hans far trappmuraren hyrde en lägenhet i
Skånegatsbacken. Bergen intill blev
skånegats-grabbens äventyr sdjungel och Vilda Västern.
Där uppe låg rövarborgen och där hittade man
silltunnorna vars bräder blev skidor. Och på
Gurraoppibergenas gård smidde man stora
cirkusplaner och tränade dressyr av vilda djur
— metade råttor som bands vid hundarnas
svansar.
Men redan när han var nio år gammal
tvingades pojken av ett ogunstigt öde att flytta
från Söder. Pappa muraren hade fått tag i en
bättre lägenhet på Kungsholmen. Pojken fick
lämna Gurra och Tjusarville, Kalle Glader och
Viga Vicke, farbror Jönsson i barntemplet
Solstrålen, Skånegatans kälkbacke,
Hammarbysjöns sjörövarhav och de Vita bergens oländiga
j aktmarker.
Femtio år efteråt står fortfarande ett
skimmer över pojkåren och äventyren i de Vita
bergen. Och det är det skimret som ger Gustaf
Magnussons bok dess charm.
”Utkantsgrabb” är ingen märkvärdig bok,
författaren har inte särskilt mycket nytt att
berätta och det förefaller som om han drygat ut
de, naturligt nog, ganska sparsamma minnena
från så tidiga år med en del anekdoter och
scener från andra håll. Det förefaller också
som om den lille murargrabben och hans
bröder levt ett mer ombonat liv än traktens övriga
ungar, det betydde väl en del att pappan var
godtemplare och stöttepelare i kvartetten
Eols-harpan och att mamman höll kackerlackor och
vägglöss på avstånd med kejsargrönt och
ättikssyra. Föräldrarnas åtgärder var
naturligtvis värda all respekt — men de måste också
ha skapat ett visst avstånd mellan murarens
5 BLM. 1950 I
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
