Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
associerar i samband med detta genast till
moderna teorier om — teleplasma! Undertecknad
vet visserligen att det är mycket som vi inte
vet, och det är troligt att en del experiment
av det slag som författarinnan annorstädes
skildrar kan föra vårt vetande vidare. Men
det är lika välkänt att det mesta i den vägen
är sällskapsspektakel och Swedenborg är för
god att ohörd tvingas presidera vid sådant. Om
popularisera är liktydigt med vulgarisera,
vilket kanske tyvärr måste sägas när det gäller
vissa av mänsklighetens store, då kan man lika
gärna låta dem vara. Anser man å andra sidan
att det finns något divinatoriskt i så vanliga
fenomen som dikt och skådande kan man, med
Lamm, inskränka sig till det sobra och värdiga
omdömet: han var en skald.
Swedenborg står för recensenten mitt
emellan två sekel, ett fantastiskt och fanatiskt, ibland
framåtblickande, och ett skeptiskt och
rationalistiskt, ibland fanatiskt som sådant. Något av
sin storhet har han att tacka för att han inte helt
tillhörde något av dem, att han t. ex. leddes att
betrakta drömmar och fantasier som realiteter
samtidigt som han inte avstod från sina försök
att bringa det irrationellas värld och förnuftets
i viss korrespondens. I denna sin dubbla syn
på funktionen människa är han en
föregångsman — och som f. ö. många skalder sin egen
försöksperson. Signe Toksvigs bok har
otvivelaktigt den förtjänsten att visa hur man kan
missbruka namnet av en glömd och okänd lärd
från en liten och avita nation. Det föder som
vanligt tanken: varför finns inget ”Swedish
Council”, varför finns inte ens
förutsättningarna för ett sådant, varför finns inte en
sports-ligt juste självuppskattning hos oss, varför
alltid ett för mycket eller för litet: först och sist:
varför inga biografier (den Lammska får väl
betecknas som alltför lärd i detta
sammanhang) ? Gunnar Ekelöf
NORSK ROMANKONST
Tarjei Vesaas: Det stora spelet. Översättning
av Gustav Sandgren: LT:s förlag
1949. 7:50.
Tarjei Vesaas: Tornet. (Panache-serien.)
Översättning av Cilla Johnson.
Bonniers 1949. 9: 50.
Tarjei Vesaas har sakta men säkert vunnit
en mycket framskjuten ställning i sitt lands
litteratur. Bland de på nynorska skrivande
författarna är han en av de intressantaste. Ämnena
för sina romaner hämtar han oftast från sin
hembygd Väst-Telemark. Hans kännedom om
livet i dessa trakter är enastående rik och
grundlig: lokalkoloriten i hans böcker är den
mest genuina man kan tänka sig. Men därtill
kommer att Tarjei Vesaas är en ytterst lyhörd
och skarpsynt psykolog, en människokännare
som framför allt inriktar sig på att följa
skuldkänslornas förlopp och yttringar. De människor
man möter i Vesaas’ böcker är ordkarga och
inbundna naturer. Men ändå lär man genom
diktarens belysning av deras hemliga, inre liv
känna dem i grunden.
”Det stora spelet” är en roman som tillhör
Vesaas’ tidigare produktion: den utgavs 1934.
Det är en bok som belyser relationerna mellan
människorna och den fläck på jorden som de
bebor och som de med många trådar -—-
släkttraditionernas framför allt — är bundna till.
Per Bufast är en pojke som växer upp på en
gård, vars husbonde är besatt av jorden, av
myllan. Han arbetar som en slav med denna
jord — men hans son Per har ett oroligt och
frihetslängtande blod: tanken att han hela sitt
liv ska bruka jorden på Bufast blir till en plåga
för honom. ”Det stora spelet” är inte bara en
ypperlig milj öskildring med ytterst levande
detalj er ur livet på en norsk gård, det är också
—■ och framför allt ■—■ en barnskildring vars
varsamt inträngande psykologi är något ganska
märkligt. Skräcknatten, då den yngre brodern,
Botolf, dör skapar ett sår i Pers känsliga sinne.
Det dova trotset mot släkttraditionen bulnar
och värker. Så kommer könets uppvaknande
och den bittra erotiska besvikelsen. Men det
unga upproriska sinnet sammanlänkas ändå så
småningom med gården och dess liv, och denna
process har författaren skildrat med
trovärdighet och utan stänk av sentimentalitet. Det finns
seg tåga, obändig livskraft hos huvudpersonen
i denna berättelse, men där finns ändå inte
något av heroisering eller falsk bonderomantik
i romanens upplösning. Vesaas frammanar med
fint sinne för atmosfär både det hårda slitet på
en norsk bondgård och den poesi som finns
att tillvarata i livet nära jorden.
Om ”Det stora spelet” har stora förtjänster
som psykologisk skildring, visar ”Tornet”,
Vesaas sista roman hittills, en ännu större
mognad i fråga om själskunskap. Det är en mörk
och dov skildring av psyken i trångmål. Det
är en bok av en egendomlig intensitet, av
borrande analys och av konstnärlig koncentration.
Allt det sjuka som döljes i skuldbemängda
sinnen — för allt detta har Tarjei Vesaas
genom
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
