Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
SlNGOALLA. Manuskriptbearbetning efter
Viktor Rydbergs roman och regi: Christian-
Jaque. Dialog: Bertil Malmberg.
Terra.
Dolwyns sista dagar. Scenario och regi:
Emlyn Williams. London-Film.
Bortsett från det affärsmässigt imponerande
och i längden kanske givande vågstycke, som
Lorens Marmstedt gett sig in på — och som
förtjänar en stor del av de lovord han redan
har fått — finns det ett intressant moment i
idén att låta Christian-Jaque göra film av
Viktor Rydbergs ”Singoalla”. Kan en skeptisk
fransman göra något åt svensk
1800-talsroman-tik, är det möjligt att spränga
skogsmelanko-lins gränser, kan en handling som ligger
operalibretton så nära stiliseras till ett tidlöst
intresseväckande skick? Filmen besvarar
frågorna i tur och ordning med nej, ja och nej.
Tacket för det lilla ja-et bland de båda nej och
alla andra nej! man frestas utstöta efter att ha
lidit igenom filmen, tillkommer fotografen
Christian Matras. I hans naturbilder finns inte
det för svensk film så typiska längtande
leendet, tyngdpunkten ligger inte vid islossningen,
vid vår- och solkulten, utan vid nerisningen,
vinterns och månens blåa trolldom som
inhöljer skogen i en dödstystnad som t. o. m. dröjer
sig kvar i sommarbildernas sagostämning.
Filmen präglas med andra ord av ett ypperligt
kameraarbete som ansluter sig till filmmotivet
men dessutom berikar oss med den
utomståendes syn på vår egen omgivning.
Låt oss vara så fair som möjligt, fortsätta
med berömmen och anteckna att Viveca
Lindfors gör det bästa av titelrollen, att några
biroller med Naima Wifstrands zigenerska i täten
fyller alla anspråk på skådespelarkunnighet,
att filmen tekniskt sett antagligen är den mest
imponerande som gjorts i Sverige med bl. a.
grandiosa masscener och övertygande
slagsmål, att många enskilda scener och bildsviter
vittnar om en beaktansvärd regissörsbegåvning
och att även dekoren är påkostad, vacker och
i stort sett även tillfredsställande. Men för
övrigt, åtminstone om man tänker på ståhejet
kring filmen och det har man både rätt och
plikt att göra, är den ett fiasko av ganska
sorgliga proportioner.
Romanen är tidsenligt romantisk men
tek
niskt avrundad och hel. Filmatiseringen borde
antingen ha hållit sig till romanen (och i stort
sett blivit lika meningslös för modern publik
som romanen själv) eller — vilket hade varit
det mest rekommendabla — komprimerat
stoffet utan att förlora helheten, tagit vara på
huvudströmningarna och de symboliska
konfliktämnena och med en Bertil Malmberg i lyrisk
högform resulterat i något som formellt kanske
kunnat motsvara ”Under eviga stjärnor” även
om den innehållsmässigt — i likhet med denna
franska film -—■ naturligtvis knappast hade
kunnat frigöra sig från det givna temats
besvärande bojor.
Christian-Jaque har emellertid — av för
undertecknad oförståeliga skäl — sprängt
helheten och förvandlat ädelromantiken till
ädelpekoral. I romanens enda — och i sig själv
redan ansträngda — motiv om den ljuse
nordiske riddarens kärlek till den svarta
zige-nerskan har Christian-Jaque inblandat
askungemotivet, den försmådde älskarens hämnd,
slottspöken (1) och vansinnesanfall, då och då
interfolierade med omotiverade skräckbilder
av hemska ansiktsmasker och teatraliska
dödsscener. Den i romanen från början tämligen
normale riddar Erland går i filmen omkring
som en sömngångare och hugger utan orsak
sönder träskulpturer. I filmens senare hälft har
Alf Kjellin i denna roll huvudsakligen som
uppgift att se galen ut och utstöta illvrål följ da
av sorgmodiga monologer. Hans fader har
avlivats redan före filmens början men hans
mor har i stället förvandlats till ett härsklystet
intrigerande fruntimmer som bl. a. rider i täten
för soldater. Åt stackars Georg Funkquist har
Christian-Jaque hittat på en alldeles ny Pater
Henrik, ett slags alkemistisk astrolog som med
avgrundsröst strör mystiskt djupsinniga
plattheter omkring sig och Assim, romanens enda
något så när intressanta figur, har diktats om
till piratbanal oigenkännlighet. Handlingen
tilldrar sig som bekant före reformationen men
människor skyddar sig mot pesten med
Möln-lyckes gasbindor och 1400-talets zigenare
spelar på 1700-talets instrument 1800-talsmusik
som om de gjorde turistpropaganda för den
ungerska folkrepubliken.
En sådan film är frestande för varje
skribents galla. Utrymmet tillåter emellertid inte
en uttömmande redogörelse för alla hittills inte
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
