Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
nämnda bristfälligheter. Ekonomiskt kommer
filmen antagligen att gå ihop. Låt oss i varje
fall hoppas det, så att Marmstedt får fortsätta
med sitt internationella samarbete men i
gengäld presentera för utlandet aktuella svenska
problemställningar som kan påverka
omvärldens tro på att svenska kulturyttringar måste
vara dåliga karikatyrer av Selma Lagerlöf —
en tyvärr rätt allmän uppfattning som kommer
att befästas genom denna film.
Hur mycket bättre har inte engelsmännen
löst problemet att göra god film av en
romantisk berättelse. Handlingen i ”Dolwyns sista
dagar” är inte mycket mera att hurra för än
i ”Singoalla”, med en 12 års pojke som knycker
kyrkans kollekt och utstötes ur den lilla
walesiska byn för att tjugu år senare återkomma
för att hämnas genom att i samband med
hydro-logiska arbeten låta översvämma den dalgång
i vilken byn ligger. Berättelsen som sådan
förtjänar inget intresse men ändå har det blivit
en stor liten film i den förunderligt skickliga
och fängslande skildringen av den isolerade
walesiska miljön, av individerna i kollektivet
och av kollektivet själv, av soldränkta
små-kåkar och en mjukt leende natur som öppnar
sig för vallpojkarnas melodiska livsglädje. Det
vackra walesiska språket bidrar, åtminstone
för den som inte förut känner det, till filmens
charmfulla verkan, ett kärlekens språk,
långsamt, välartikulerat, en aning vemodigt men
ibland sprudlande muntert som en alpbäck.
En oförglömlig rollgestaltning gör Edith
Evans som gammal j ordgumma, sammansmält
med byn och dess människor, oförarglig och
from i början, sedan illistig och envis för att
till slut, först i sin kärlek till byn och sedan
i sin kärlek till sonen resa sig till en förtvivlad
figur av maj estätisk kvinnlighet. Detta är årets
intensivaste skådespelarprestation på film.
Royalbiografen i Stockholm har haft utsålda
hus dagar i förväg på ”Singoalla”. På Grand
visades ”Dolwyns sista dagar” för nästan
tomma salonger och lades ner efter en vecka.
Harry Schein
De älskande i Verona (Les aimants de
Ve-rone). Manus: Jacques Prévert. Foto:
Henri d’Alekan. Regi: André Cavatte.
Bolag: C.I.C.C. de R.
Bor-berie S. V. F.
Denna stort upplagda franska film hör till
kategorin ”Under eviga stjärnor”, ”Nattens
gäster” och ”Flickan och odjuret”. Men det
våldsamma fantasteriet, den kolportagemässiga
romantiken och den överljuva erotiska lidelsen
bryts på ett välgörande sätt av en ironi som
driver skoj med filmfabrikationen. Det är sedan
en smaksak om man vill avnjuta filmen som
ett utslag av drastiskt franskt diableri eller som
en vacker men ack så tragisk kärlekssaga i
världens skönaste inramning. Vilket parti man
än tar lär man dock inte kunna undgå att
frossa i den överväldigande, vällustiga
bildprakten, den praktfulla spelglädjen och de
makalösa fysionomierna som löper utmed hela
skalan från det undermänskligt vidriga till det
himmelskt sköna.
Uppslaget är briljant om också inte alldeles
färskt. Ett filmsällskap har slagit sig ner i
Venedig för att där och i Verona spela in
Shakespeares ”Romeo och Julia”. För vissa
avståndsscener behöver man ”stand ins” för
huvudrollerna och valet råkar falla på en ung
glasblåsare från Murano och en flicka från
en förnäm familj som befinner sig i långt
framskridet stadium av fysiskt och moraliskt
förfall. Mannen av folket och kvinnan av börd
har aldrig sett varandra förrän de möts inför
kameran i själva balkongscenen, högt över
slamret och packet i ateljén. Det blir kärlek vid
första ögonkastet, en balkongscen av sådan
besjälad innerlighet att strålkastarbelysningen
bleknar i ljuset av den erotiska förklaringen.
Den stora, lysande idén i filmen är att sedan
visa hur Romeos och Julias tragedi utspelas
mellan dessa två ungdomar på blodigaste allvar
jämsides som filminspelningen under
irritation, flarns och skrän söker komma tillrätta
med den motsträviga shakespeareska poesin.
Filmen vill vara en lovsång till den sanna
kärleken av blod och ande. Därför har det
tjugonde seklets Romeo och Julia ställts in i
ett bjärt kontrasterande sammanhang.
Ynglingens utgångspunkt är glasblåseriet, där
svettiga kroppar dansar omkring som lyktgubbar
mellan ässjorna och där de råa skratten
ackompanjerar det eviga skämtet om
fruntimmer. Upprinnelsen till hans sving upp till
lidelsens höjder är ett vad om en erotisk eskapad.
Julias infattning som yngsta telning i det
förfallna familj epalatset är inte mindre trolsk i
sitt groteskeri. Den samling som utgör
familjen Maglio är ett skräckkabinett av hög komisk
rang. Jag tror inte Prévert —
manuskriptförfattaren — tagit detta menageri av
alkoholism, sedeslöshet, perversitet, moralisk
för-sumpning, vansinne och senilitet på fullaste
allvar men hans medvetna lust att överdriva
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
