Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
och måla med sataniska färger har inte helt
lyckats ta bort intrycket av kolportage. Pierre
Brasseurs stora utbrott när han gör upp
räkningen med det anhang han själv samvetslöst
profiterat på ekar betänkligt ihåligt. Men
såtillvida har man lyckats att flickan (Anouk
Aimée) verkligen strålar som en äkta pärla i
den nedsölade infattningen. En vackrare kvinna
torde inte ha skådats på film och skönheten är
förvisso inte bara utanverk. Georg Svensson
Fönstret (The Window). Manus: Mel Dinelli.
Regi: Ted Tetzlaff. R.K.O. Radio.
Det är säkert inte något plötsligt påkommet
intresse för barnpsykologi som gjort att så
många — och förträffliga — filmer på sista
tiden haft barn till huvudpersoner. Det var
väl italienarna som började och på ett
skakande sätt belyste de halvt förvildade barnens
situation i en sönderfallen, krigshärjad och
ockupationskorrumperad värld. I ”Open City”,
”Sciuscia”, ”Paisa”, ”Tyskland anno noll”
och den ännu inte hitkomna ”Cykeltjuven”
skildrades barnen som oskyldiga offer för
den förvirring de vuxna åstadkommit. Dessa
filmer liksom den i Tyskland inspelade
amerikanska ”The Search” (”Det dagas”)
bars av ett uppriktigt medlidande och
pekade utan understruken tendens på sociala
missförhållanden. Men helt kunde man inte ens
hos dem frigöra sig från ett intryck av dressyr,
ett vädj ande till publikens cirkusinstinkter. Om
den plågade och förföljde i ett thrillerbetonat
sammanhang råkar vara ett storögt,
suggesti-belt barn så blir gastkramningen av publiken
effektivare. Det tillkommer ett moment av akut
deltagande ja, ofta direkt pina, som ökar den
emotionella slagkraften samtidigt som den
avtrubbar den kritiska objektiviteten. Antagligen
är det inte en tillfällighet att så många
barnskildringar i kriminalsammanhang räknats till
filmens största konstnärliga segrar; en
sammanblandning av emotionell och estetisk
verkan har nog haft en del att betyda härvidlag.
Till listan av sådana starkt verkande, men till
uppsåtet en aning tvivelaktiga filmer kan fogas
Carol Reeds ”Ögonvittnet” och nu denna
amerikanska thriller, ”Fönstret”.
Även den cirka åttaåriga pojken i ”Fönstret”
(Bobby Driscoll) blir ögonvittne till ett drama
i de vuxnas värld. En het natt i New Yorks
arbetardistrikt tar han sin kudde med sig för
att sova i det fria ute på brandtrappsbalkongen.
Därvid bevittnar han av en händelse genom en
fönsterspringa ett rånmord, som äger rum hos
grannarna. Han berättar genast den ruskiga
händelsen för sina föräldrar men de är vana
vid hans rövarhistorier och tror att detta är
en ny av dem. Pojkens förtvivlade försök att
få de vuxna, inklusive polisen, att ta honom på
allvar framkallar hos åskådaren en kvävande
känsla av otålighet som tillkopplas en ångest
av annat slag när mördarparet börjar jaga
pojken för att undanröja det enda vittnet till
deras förbrytelse. I fråga om spänning och
skräckverkan har filmen knappast överträffats
men regissören hemfaller därför inte åt
överdimensionering utan håller ett järnhårt
realistiskt grepp om handlingen. Möjligen kan man
fråga sig om det verkligen finns så tjänliga
ruiner mitt bland New Yorks hyreshus att de
under en effektivt bedriven människojakt rasar
mer eller mindre samman. Där kan man väl
tala om en från det mera ruinbegåvade Europa
importerad kliché. Pojken är alldeles
storartad; om ingen annan tror att det gäller allvar
så verkar han att göra det. Vi får hoppas att
hans lilla åttaårshjärna inte for illa av
påfrestningen. Georg Svensson
Stora Hoparegränd och himmelriket.
Scenario: Rune Lindström och Tore
Zetter-holm efter den senares roman med
samma namn. Regi: Gösta
Folke. Tonefilm.
Berömvärt ambitiös och ärlig, men filmatiskt
ofullgången och innehållsmässigt i naivaste
laget. Regissören har väl gj ort det bästa av det
något klumpiga och orytmiska manuskriptet
men det räckte inte för att dölja dess värsta
tabbar. Gamlastansmilj ön med dess litterärt
pittoreska standardfigurer övertygar lika lite
som lyxatmosfären på Östermalm. Det som
man minns bäst är några drömavsnitt med en
kuslig dvärg, Göran Strindbergs natt- och
skymningsexteriörer och Erik Hells begåvade
tolkning av huvudrollen-uppfinnaren,
fängslande trots att den i väsentliga stycken saknar
verklighetstrohet. Tråkigt är att ett
arbetarbolag spelar in en film där
klassmotsättningarna romantiserats och schematiserats till
oigenkännlighet för att sedan suddas ut i ett
slags kvasireligiös syntes. Endast system är av
socialt intresse, inte demagogiska
personkarikatyrer.
Flykt undan våldet. Regi: Frank Borzage.
Metro.
En gengångare från den tid då Hollywood
bidrog till Tysklands nederlag genom att i
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
