- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIX. 1950 /
74

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Filmrecensioner - Ilmar Laaban: För falskare och forskare kring Rimbaud

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FÖRFALSKARE OCH FORSKARE KRING RIMBAUD

raffelfilmer av sedvanlig typ utbyta gangstern
mot SS-mannen och i några repliker på Basic
English upplysa världen om demokratins
förträfflighet. Denna film tar emellertid trots all
sadism och svart-vitt-målning ändå avstånd
från de billigaste effekterna, och fängslar t.o.m.
på ett par ställen i sin skildring av den j udiska
professorfamiljens inbördes splittring,
varför man gärna kan rekommendera den och ge
en särskild eloge åt en del alpscenerier, vars
klassiska skönhet understryker det makabra i
den tyska tillvaron vid tiden för Hitlers
makttillträde.

Stormen kommer. Regi: Robert Z. Leonard.
Metro.

En kriminalfilm i centralamerikansk miljö,
en genre som Hollywood verkligen behärskar
perfekt. Alla kända ingredienser, från tough
guy till dekolterad nattklubbssångerska och
hala bovar har kommit till användning men
denna gång blivit extra smaksatta med Charles
Laughtons ypperliga rollprestation och milj öns
suggestivt tropiska hetta. Det vore synd att
påstå att filmen lider av ett övermått av intelligent
människouppfattning, men det är ju inte heller
därför man ser och tycker om den.

Fabiola. Scenario och regi: Alessandro
Blasetti. Universalia.

Ett katolskt spektakel som drar sig fram i
antikens Rom, strax före kristendomens
genombrott och når sin utdragna klimax i en
orgiastisk masscen med cirkuslej on, korsfästelser, eld
och martyrdom jämte andra, teoretiskt
uppskakande men i filmen pekoralistiskt
likgiltiga förfärligheter. Särskilt påfallande — och
osmaklig — är den för några italienska och
franska filmer (”Under eviga stjärnor” m.fl.)
typiska kroppskulten som här drives in i
stupiditetens absurdum. Harry Schein

FÖRFALSKARE OCH FORSKARE
KRING RIMBAUD

På en diskussionskväll på Högskolan för snart tre
år sen, anordnad med anledning av
Camera-Obscura-affären, sa den ene av förargelsens bägge anstiftare
att man ingalunda velat slå ihjäl den moderna lyriken
som sådan, utan möjligen kupera dess svans. Huruvida
uttalandets förra hälft föranledde någon av de
närvarande 40-talistema att dra en lättnadens suck, är
mig obekant. Vad beträffar den senare hälften, så är
det nog säkert att för ett bra tag framåt recensenterna,

då de skulle utdöma en modernistdebut, såg sig om
både en och flera gånger innan de lät beveka sig till
att som förmildrande omständighet anföra den goda
viljan bakom den dåliga versen. Recensenterna själva
däremot, som ”obskurantema” väl närmast hade velat
till livs, höll sig i stort sett skadeslösa: något
översvallande beröm hade inte kommit mästerverket till
del, och argumentet att de i alla fall ”hade tagit det
på allvar” var klent. Som om det fanns några objektiva
kriterier för att skilja mellan dålig vers som skrivits
på skämt och dålig vers som skrivits på allvar. Som
om det alltid räckte med att undersöka en klickande
kulsprutepistol för att komma underfund med om
arbetaren som tillverkat den är en klåpare eller en
sabotör. I Sovjet lär man visserligen i sådana fall ta
det säkra för det osäkra och säga att han är en
sabotör, i synnerhet om felet inte är hans eller inte finns
till alls. Men att också tillämpa denna princip på det
estetiska bedömandets område — så långt har man
inte ens i Sovjet ännu hunnit.

Bättre tycks då i våras två parisiska spefåglar ha
lyckats med ett liknande uppsåt. Den som först
upptäckte tjuvstrecket, surrealismens fader André Breton,
har nu om affären skrivit en bok med titeln ”Flagrant
délit” (Bar gärning), som kommit ut hos Thésée i
Paris och vars framställning jag här delvis följer.

Det var en trupp unga skådespelare som för en tid
sen hade uppfört en dramatisering av Rimbauds ”En
tid i helvetet”. Resultatet hade blivit en — enligt vad
de ansåg, orättvis — allmän utskällning från
recensenternas sida. Somliga bland dessa hade inte ens
själva sett pjäsen, däribland Aragon, vilken sedan i
sitt i mer än ett avseende märkliga företal till Eluards
”Poémes politiques” grymtade något om fånigheten
i att ännu i dag på tiljorna framföra Rimbauds
metafysiska helvete, då det nu i stället gäller ett jordiskt
helvete. Med vilket han väl närmast menade att
Rimbauds ”käre Satan” borde ha burit Onkel Sams mask
och det famösa ”gaffelhugg”, Rimbaud ber denne
om, tolkats som en dollarinjektion, med de två
vertikala strecken i dollarsymbolen som helvetesgaffelns
grenar.

Två bland de således misshandlade skådespelarna
började ruva på hämnd. De beslöt sig för att sätta
recensenternas kompetens på ett försåtligt prov.

En dag i sistlidna maj mottar bokhandelsbiträdet
Billot av sin kamrat Bataille — mot tystnadslöfte •—■
en maskinskriven manuskriptkopia som bär titeln:
Arthur Rimbaud, ”La chasse spirituelle”. Det gäller
en längre prosadikt som Rimbaud 1872 lämnade till
sin vän Verlaine, men som denne sedan glömde kvar
då han samma år övergav sin familj. Verlaine själv
antog att manuskriptet sedermera fallit offer för hans
frus hämndlystnad och förstörts. Bataille anförtror
Billot att han fått dess original från en person som
önskade förbli okänd och som — mot tystnadslöfte —
tillåtit honom att gå igenom och skriva av det. Två dar
senare överlämnar Billot manuskriptet — mot
tystnadslöfte — till kritikern Maurice Saillet vilken i sin
tur —- om fortfarande mot tystnadslöfte, är obekant —•
överlämnar det till Pascal Pia, gammal specialist på
att upptäcka (och ibland också uppfinna, ryktas det)
opublicerade manuskript av döda storheter, bl.a. även
av Rimbaud. Manuskriptet vandrar vidare till
förlaget Mercure de France, där — enligt vad som senare
berättats — Georges Duhamels begeistring kväver
varje tanke på en granskning av manuskriptets äkthet
i lindan. Den 19 maj skyltar Combats kultursida med

74

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1950/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free