Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ilmar Laaban: För falskare och forskare kring Rimbaud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFALSKARE OCH FORSKARE KRING RIMBAUD
en sensation: ”La chasse spirituelle” är äntligen
upptäckt och kommer nu ut i bokform! Alstret presenteras
längre ner av Pia, och Gabriel Gros — en pseudonym
för Saillet, som det senare visar sig —■ berättar dess
historia.
Bland dem som läser nyheten befinner sig också
Breton. Men när han får syn på den lilla provkarta
på lösryckta meningar ur dikten som också ingår i
arrangemanget, anar han oråd. Han skaffar sig genast
den just till boklådan anlända boken och, när han
läst den, skriver han ännu samma dag ett öppet brev
till redaktionen, där han kallar dikten för ett
undermåligt falsarium och häftigt angriper de ansvariga,
Pia och kultursidans redaktör Maurice Nadeau. Dagen
därpå ger sig pastischens båda upphovsmän till känna,
den redan nämnde Bataille och en fru Akakia-Viala.
På ett brasserie berättar de för pressens
representanter hur det hela gått till och att de inte förutsett att
affären skulle svälla upp till sådana dimensioner.
Kvällen därpå anordnas en radiodiskussion om det som
hänt. André Chamson ger där uttryck för övertygelsen
att Mercure de Frances ärevördiga namn redan skulle
borga för att varje tanke på en bluff kunde anses vara
utesluten, medan den försiktigare André Maurois
hittar på den kostliga formuleringen: ”Det är bara dess
signatur som förlänar en sådan text dess värde.”
Medan Pia och den bakom sin pseudonym avslöjade
Saillet söker försvara sina positioner så gott de kan,
går Nadeau till motatiack: han misstänker de
föregivna pastischörerna för att i själva verket vara
kuggar i någon ljusskygg intrig, och söker förklara
Bre-tons ingripande med dennes hat mot honom på grund
av en ofördelaktig recension. Förgäves. Bevisen för
diktens äkthet smulas sönder ett efter ett, ”andens
jakt” förvandlar sig till en jakt på en anka, hela
händelseförloppet avslöjas bit efter bit och innan
månadens slut är affären slutagerad. Den 2 juli beslutar
förlaget att donera pengarna det tjänat på falsariet
till Rimbaud-museet i Charleville — en i sanning
symbolisk gest, med tanke på vad Rimbaud själv måtte ha
tyckt om museer och officiell genikult.
Hur var då den pastisch beskaffad som lyckades
dupera så mycket aktat folk?
Nog kunde de två sin Rimbaud utantill och hade
också tillgodogjort sig den litteraturhistoriska
forskningens resultat på området. Eftersom ”La chasse
spirituelle” sannolikt skrevs kort före ”En tid i
helvetet”, sökte de gestalta sitt falsarium som ett slags
generalrepetition till den senare dikten, varvid
eventuella klumpigheter skulle kunnat te sig som
författarens första trevande försök att hitta fram till dess
värld. Mycket i pastischen är direkta omskrivningar
av ställen i ”En tid i helvetet”. Annat har —
finurligt nog, med tanke på Rimbauds ständiga pendlande
mellan ytterligheterna — fått diametralt motsäga sin
förebild: ”Jag befinner mig inte längre i världen”,
står det t.ex. hos Rimbaud, och ekot ljuder: ”Nog är
jag hemma här.”
Det där räckte för att locka ”experterna” i fällan.
Men sen blir det bedrövligt. Inte nog med att
pastischörerna är medelmåttigt sadelfasta i den franska
grammatiken, använder platta epitet och producerar
stilblomster. Också själva konsistensen är hos texten
hopplöst enahanda och samtidigt löslig. Så här låter
t.ex. dess början:
”En gång grät jag över fåfängliga band. Jag tror
inte på familjen, på plikten, på lyckan i att vara
aktad. Härsken soppa, fadda sötsaker och änglalik
Den celebra förfalskningens titelsida. Se även notis
på sid. 77.
doft från beskedliga rustningar. Bort med det dåliga,
det haltande lynnet ■— denna accepterade
tillgjord-het — och låt oss inte glömma våra brådmogna
förbannelser! Inga förbindliga attityder, inga tjänster,
ingen försiktig ära och berömmelse ..
En litania av mödosamt tillverkade och fantasilöst
uppradade pseudo-rimbaudska ordsammanställningar.
De våldsamma inslagen prålar med oljetryckseffekter
(Breton talar i ovannämnda brev om ”tonens
outhärdliga vulgaritet”), och de desillusionerade får ofta en
närmast velig biklang. Man tycker sig skönja en
underton av ständig trötthet, bristfälligt överröstad
av fåfängliga lynnesutbrott (ordet fåfänglig uppträder
faktiskt som nyckelord: fåfängliga band, fåfängliga
njutningar, fåfängliga hädelser). Och när
pastischörerna, efter att ha låtit Rimbaud profetiskt beskriva
sceneriet för sin egen död tjugu år senare, försöker
att ge dikten den tillbörliga enigmatiska avslutningen,
blir det så här: ”Visserligen finns det andra stränder”
—• en mening om vilken Pia i sin introduktion
högtidligt spår, att den kommer att sysselsätta exegeterna,
men som en kritiker några dagar senare med rätta
kallar grönköpingsmässig.
Den gubben gick med folk för vilka namnet
Rimbaud betydde några stilistiska ”tics” och pittoreska
knalleffekter. Med dem som kände Rimbaud gick
den inte.
Det som inte lyckades för Jan Victor, lyckades
alltså för den falske Rimbaud. Den moderna poesien,
representerad av en av sina ledande gestalter, Breton,
vann en lysande seger, medan dess svans ganska
smärtsamt kuperades: utom flera namnkunniga författare
som mera i förbigående hann blamera sig, var det den
gamle räven Pia som nu själv på ett ganska fatalt sätt
blev lurad, och så de bägge kritikerna som grundligt
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
