Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Två franska prosadikter tolkade av Erik Blomberg - Pierre Reverdy: Strykerskan - Aloysius Bertrand: De spetälska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ FRANSKA PROSADIKTER
Tolkade av Erik Blomberg
PIERRE REVERDY
Strykerskan
Förr i världen låg hennes händer som rosenfläckar på det glänsande linnet
då hon strök. Men i mangelboden, där kaminen glöder alltför röd har hennes
blod så småningom fördunstat. Hon blir vitare och vitare och i ångan som
stiger upp kan man knappast urskilja henne genom det bländande svallet
av spetsar.
Hennes ljusa hår vajar i luften som solstrålar och strykjärnet fortsätter
sin väg och plöjer upp moln av linne — runt omkring bordet far hennes
brådskande själ, en strykerskesjäl som ännu gör motstånd och veckar sig
liksom linnet, gnolande en sång — som ingen hör.
ALOYSIUS BERTRAND
De spetälska
Varje morgon sedan lövet sugit till sig daggen gnisslade porten till
spetälskeasylen på sina hakar och de spetälska strömmade ut, liksom forntida
anakoreter, över det öde landskapet, i de nakna dalarna, i ett primitivt Eden
som med sina lugna, i fjärran förtonande perspektiv av skogar och grönska
endast befolkades av några hjortar som betade i det blommande gräset och
av hägrarna som fiskade i de blanka kärren.
Några av dem hade odlat upp små trädgårdslappar: de fann en ros mera
doftande, ett fikon mera välsmakande, sedan de dragits upp av deras egna
händer. Andra flätade ryssjor av vidjekvistar eller skar ut bägare av buxbom
sittande i en grotta tapetserad med vindelört kring en porlande bäck. Så
försökte de narra timmarna, korta för glädjen, men långa för lidandet.
Men där fanns också sådana som inte satte sig ned ens vid sjukhusets
tröskel. Tärda, utmärglade, anskrämliga att skåda och märkta med ett kors
som kännetecken promenerade de sin skugga mellan fyra vita och höga
klostermurar, med ögonen fästa på soluret, vars visare tycktes påskynda
deras flyktande liv och föra dem närmare evigheten.
Lutade mot de tunga pelarna sjönk de in i sig själva, medan klostrets
tystnad endast bröts av en trekant storkar som plöjde igenom tomheten, av
rasslet från ett rosarium då en munk stal sig bort i en korridor eller skramlet
från nattvaktens handkärra, när han förde några av dess dystra eremiter
till deras celler.
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
