Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - John Karlzén: Kvartett. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN KARLZÉN
KVARTETT
Man hade undrat vad den stora boken som
han tog fram ibland och bläddrade i, klistrade
in urklipp i, skrev någonting i, kunde innehålla
för märkvärdigheter. En dag hade han glömt
att låsa in den, och Ellen, dottern, fann den
på det vidsträckta skrivbordet när hon höll på
att städa. Hon slog sig ned i en fåtölj och
tittade i den mystiska boken, som visade sig
innehålla notiser om hans vänner och bekanta.
Någon hade dött: dödsannonsen var prydligt
inklistrad. En annan hade utnämnts till
någonting: det fanns en uppgift om detta i boken.
Det var en banal bok för den som inte kände
personerna. På en av sidorna fann hon ett foto
av en man med tvärskuret skägg och hängande
mustascher. Under bilden stod det kort och
gott: ”Glömd. 12 aug. 1949.” Det var som en
avrättning, men det hade säkert inte fallit den
gamle mannen in att se det så.
Hon tänkte på det när hon i den tidiga
morgonen tassade omkring i det stora köket. Hon
stoppade in ved i den gammaldags åbäkiga
spisen, och gjorde det så försiktigt som
möjligt för att inte väcka de gamla. Sedan lyssnade
hon mot deras rum, och strax efteråt kom vad
hon hade fruktat: ljudet av röster, en ljus, en
mörk, klart som om man hade talat över en
vattenyta en stilla gryningsstund. Sund själ i
sund kropp, morgonstund har guld i mund,
flitig var och du skall vinna. Och det blev som
hon hade gissat: det dröjde inte länge förrän
hennes mor stod på tröskeln till köket,
svartklädd, puritanskt mittbenad, rak i ryggen; en
sorgkaramell som någon hade lyckats ställa
upprätt, ”aristokratisk” — med citationstecken
måste det vara, för prostinnan hade missförstått
det aristokratiska, hade skjutit över mål.
— God morgon, Ellen lilla, sade prostinnan
med sin djupa alt, en konstrik celloton. Vet du
hur mycket vi har kvar av den där utmärkta
marmeladen?
— Ja, vi har två burkar.
— Har pastorn gått ut?
— Ja.
— Han är verkligen morgonpigg. Hur . . .
ja, hur tycker du han är?
— Pastorn? Han verkar allvarlig. Men det
hör väl till yrket, till kallet?
— Ja, det förstås. Det är klart. Men annars?
Efter en liten paus sade Ellen:
— Jag far nog in till köpingen i dag. Jag
har en del saker att ordna. Jag skulle hämta
ett paket på posten. Bland annat.
— Pastorn skulle också dit i dag. Det
passar bra.
— Skulle pastorn också dit i dag?
— Det sa han ju i går kväll. Nog hörde du
väl det?
— Ja, där ser man: seniliteten har redan
börjat!
— Åh, sånt prat! Unga flickan!
— När man är trettiosex år... För en
kvinna är det inte så lite, mamma lilla.
— Vad ska jag då säga? Och jag känner
mig ung ännu!
— Det förstår jag så väl.
— Han låg länge i Lund, kom det efter ett
långt tankestreck från prostinnan.
— Vem då?
— Jag tänkte på pastorn.
— Jag förstår. Jo, det gjorde han ju. Men
kan det inte ha sina fördelar? En ung präst
gör väl inte stor nytta?
— Men det är synd om dem, mumlade
prostinnan. Ifall de måste studera på skuld.
Och han kanske vill gifta sig. Eller så.
— Pappa var inte heller någon gröngöling
när han blev färdig, om jag minns rätt.
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
