Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - John Karlzén: Kvartett. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN KARLZÉN
tiden, och hon hade sagt något om huvudvärk.
Hur sjuk kunde man föreställa sig att hon var?
Medan han funderade över detta drog han
tankspritt korken ur portvinsbuteljen, tog fram
två glas ur skåpet, torkade dem med en ren
näsduk, flyttade på blomvasen, tömde
askkoppen i papperskorgen, såg sig omkring och fann
sitt verk ganska gott.
Det gick en god stund innan hon öppnade
på hans knackning. Hon var klädd i en röd
morgonrock och röda tofflor.
— Det finns portvin i grannskapet, sade
han. Får det lov att vara ett glas?
— Hur syndigt kan det anses vara? frågade
hon. Hon talade långsamt och tydligt.
— Till dödssynderna får man väl inte räkna
det.
— Och kan jag uppträda i den här stassen?
— Den går bra ihop med vinet tycker jag.
— Då är det bäst att vi släcker här, sade
hon långsamt och tydligt, och hon vred om
kontakten.
Han gick före bort mot den halvöppna
dörren till sitt rum, ännu med bilden av hennes
röda morgonrock på näthinnan.
De rörde sig försiktigt och talade dämpat
fastän de visste att det var onödigt. De gamla
sov i andra ändan av huset, i bottenvåningen,
och det var ett stort hus.
— Tror ni att ett rum tar intryck av den
som bebor det? frågade hon och gjorde en
halvcirkel med sin cigarrett.
— Utan tvivel.
— Jag bodde i det här på ferierna när jag
var skolflicka.
— Då finns ni säkert kvar i väggarna.
— Det låter otäckt.
— Varför det? En ung oskyldig flicka.
— Det beror på hur man ser det, sade hon,
fortfarande långsamt och tydligt.
Han fyllde deras glas och de drack.
— Sämre än så här kan man ha det, sade
hon och kurade ihop sig i stolen.
— Det fägnar mig att ni trivs.
— Fägnar? Ett lustigt ord. Säg mig: vad
tänker ni bli för något? Inte präst väl?
— Jag är ju präst. Och är inte det bästa
gott nog?
— Allvarligt talat?
— Det är mitt yrke. Och man behöver ju
inte nödvändigt tänka på symöten när man
säger präst. Men ni själv, fru Dalström?
Hon gjorde en grimas och grep efter sitt
glas:
— Har det inte framgått att jag är
hembiträde här i huset?
Han hade djupliggande, nästan aplikt
djupliggande ögon (det var kanske därför hon hade
kommit att tänka på Darwin). Hon föreställde
sig lugn kraft, djupt under ytan, men han
utförde små nervösa rörelser med händerna.
— Det låter väl nyfiket om jag frågar vad
er far var för något, sade hon.
■—■ Min far? Han var bonde.
— Och ville att ni skulle bli präst?
— Nej då. Han ville att jag skulle bli bonde,
som han själv. Jag började läsa sent, så jag
var tjugufyra år fyllda när jag tog studenten.
— Och så reste ni till Lund?
— Nej, inte direkt. Jag hittade på en hel
del annat innan jag hamnade där.
— Av övertygelse?
— Tja. Inte mindre än teologer i allmänhet
har skulle jag tro. Men jag ville få något slags
fason på... Kan det intressera er?
— Ja, det kan det visst det. Vad var det ni
ville ?
— Jag erkänner att det låter glyttigt. Jag
ville uppleva vid skrivbordet så spännande
saker som en fallskärmshoppare innan
skärmen öppnar sig. Jag kände mig rävaktig,
på-hittig, ibland skarpsinnig, men jag var inte
nöjd med det; jag fikade efter något bättre.
Och så kände jag att jag inte hörde hemma
någonstans, inte riktigt. Och då fick jag för
mig att det berodde på det där vi brukar kalla
ståndscirkulationen.
Hon höll sitt glas i handen och såg tankfullt
på det röda vinet. En liten båt i grov sjö långt
ute på havet, och en bit därifrån en annan liten
båt som också drev vind för våg — med mycket
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
