Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - John Karlzén: Kvartett. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVARTETT
små utsikter att nå land. Hon undertryckte en
liten suck innan hon förde glaset till munnen.
Skulle hon i gengäld ge honom några
glimtar ur sitt liv? En handfull bilder ur åren i
Stockholm, av äktenskapet som inte hade varit
något äktenskap och som därför hade spruckit,
av mannen den duktige och förträfflige — som
så litet hade varit hennes man. Skulle hon
förklara för honom att det var för den skull hon
nu var tillbaka i den gamla prostgården? Nej,
hon orkade inte med det. Bitterheten kunde lätt
göra henne elak, tanken på de förspillda åren
skulle kanske få hennes hat att åter flamma
upp eller kanske komma henne att jämra sig
inför den här mannen, som ju var en främling.
Hon sade:
— Säg mig: om man gör våld på sina
känslor, förkväver dem, håller dem nere,
överhuvudtaget inte gör med dem vad man ska —
tror ni att de då blir förstörda, obotligt sjuka?
— Ni tänker på er själv, fru Dalström?
— Ja.
— Är ni säker på att de är förstörda?
frågade han och log lite.
— Det måste de vara.
— Och beviset?
— Det finns många bevis. Ett av dem är
mitt skratt.
— Är det något fel på det?
— Ja. Och det vet ni.
Man blev smått skrämd av hennes skratt eller
kände sig illa berörd. Eller var det medlidande
som hettade till i en? Det skedde något
liknande i bröstet när man såg hennes far, den
gamle prosten, gå där nere i trädgården och
pyssla: hans degiga, könlösa ansikte gav ifrån
sig en matt belåtenhet, ett slags solkig gloria,
på en gång tarvlig och rörande. Hon sade:
— Jag har haft mycket tid. Oceaner, förstår
ni. Jag har läst en del, men jag har grubblat
mer.
— Man ska inte grubbla. Man ska tänka.
— Tänkt då. I morse när jag stod i köket
och skar upp bröd retade jag mig på kniven.
Skaftet är löst, vickar hit och dit, så här, och
jag är säker på att det har vickat hit och dit
så där mycket länge, kanske i åratal. Om en
karl hade hållit till där nere i köket skulle han
troligen ha lagat kniven eller hittat på en
maskin som ersatte den eller också skulle han ha
stött kniven i sitt bröst. Men kvinnor finner
sig i allting, nästan allting. För dem är livet en
lång rad av förkvävda suckar, resignation,
futtig och meningslös heroism. Tror ni inte
det?
Hon reste sig snabbt ur stolen och gick fram
till spegeln. Hon synade sig så noga som om
han inte hade varit närvarande. Därpå gick
hon tillbaka till stolen och sjönk ned i den.
— Ni säger ingenting, sade hon.
— Man får akta sig för att generalisera,
förstås. Varför är ni så bitter för resten?
-—- Det blir man väl.
— När man har stuckit hål på bubblorna?
— Ja.
— Det har alltid förvånat mig att
människor ser något ont i förödmjukelser. Jag tror
de är av godo.
— Självplågare alltså?
— Vi har så lätt att stanna på ett tråkigt
mittplan. Vi bryr oss inte om höjderna och
djupen. Vi vill ha allting så småtrevligt och
hyggligt. Förlåt en taktlös fråga: var ni kär
i er man?
Hon satt tyst en lång stund, som om hon
inte hade hört hans fråga. Men till sist sade
hon:
— Ja. I början.
— Och han?
— Kanske. Men det fanns nog inte mycket
att ta av där, skulle jag tro. Ska vi inte tala
om något trevligare?
Vid tolvtiden reste hon sig med en bestämd
knyck ur sin stol.
— Vi måste tänka på morgondagen, sade
hon. Oj då! Jag tror att jag inte är alldeles
opåverkad. Tack så mycket för i kväll. Nej, ni
behöver inte följa mig hem. Jag hittar nog
själv. God natt. Men vi kan väl göra om det
nångång? Det skulle vara roligt. Ni är — så
självklar, på något sätt. Ja, god natt då.
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
