Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - John Karlzén: Kvartett. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN KARLZÉN
När hon kom in i sitt rum drog hon upp
rullgardinen. En stor gul måne sken in.
Hon hade läst någonstans om en
”månmänniska”. ”Det riktiga solljuset var för rikt, för
livsbejakande för honom. När det öste sitt guld
över honom, kände han att han saknade förmåga
att ta emot dess slösande skänker. Han kände
sig som den fattige som inte har någon sked
när det regnar välling. Det rika, solbelysta livet
var för starkt för honom. Det stora äventyret,
den stora lidelsen längtade han visserligen
efter, men han visste att han inte var dem
mäktig. Det enda han kunde känna, var den
stora längtan och det stora svårmodet, och de
blev alltid starkare när månen lyste.”
Ja, något åt det hållet hade han väl varit,
mannen som hon hade varit gift med. Medan
hon klädde av sig i månskenet tänkte hon på
honom. En gång, i en frispråkig stund — de
hade just kommit hem från en bjudning —
hade han sagt till henne: ”Kvinnor har särskilt
svårt att förstå att det eviga klängandet inte
alltid kan vara så lustigt. De förstår sig inte
på distans. Gör dig oberoende av rapporter
utifrån, av rökelsen och smickret! Försök
någon gång att stå på egna ben!”
Den gången hade det inte blivit något gräl.
Vid det laget hade de redan sagt det mesta till
varandra. Hans grova, sårande ord gjorde
henne inte då så mycket. Hade han rätt? Var
det som han sa? Nej, han hade fel: den som
känner starkast är alltid svagast, naturligtvis.
Så tänkte hon på hur han kunde lysa upp, bli
entusiastisk så fort det var fråga om ”idéer”,
”teorier”, då var det inte längre tal om någon
torka. Hon anade att denna sinnets
ungdomlighet hos honom var något som inte skulle
åldras, något som tiden inte rådde på. Och
hon kände avund.
Hon somnade efter en stund och drömde om
små vidriga möss som kilade fram över hennes
kropp.
Vid fyratiden vaknade hon, och hon kände
sig märkligt utsövd. Hon steg upp, öppnade
fönstret och tog emot den kyliga morgonen.
Ett ögonblick stod hon kvar vid fönstret i sitt
tunna linne men sedan kröp hon åter ned i
sängens värme och tände en cigarrett. ”Vad är
det nu för ett påhitt att du ska ligga och röka
i sängen? Det har hänt att folk har blitt
inne-brända på det sättet. Det läser man om jämt
och samt i tidningarna.” Hon kunde höra hans
släpiga men irriterade röst.
I plötslig klarsyn tänkte hon: felet med mig
är min fjantiga jakt efter det kryddade, det
”spännande”, det ”piffiga”. En film med
laddade situationer, så hade hon velat ha sitt liv.
Och det var barnsligt, framför allt mycket litet
hållbart, därför att det helt enkelt var ytligt
och flackt. Men idyllen då? Stod man ut med
den? Ja, kanske man gjorde det om man tänkte
sig en annan än den blacka och ljumma. Tänk
om det var så att det ”intressanta” inte var så
— intressant! Att folks kliande mani att genast
spela ut sina ess var fel taktik! Att fyrverkeriet
var ett skådespel för rotlösa och tanklösa! Att
man gick miste om vissa värden då man inte
frågade efter stillheten, ja inte den sömniga
utan den som var ett jämviktsläge av
motstridiga krafter!
Och nu trodde hon sig också se något annat:
det var inte två båtar där ute till havs, det
var bara en, hon själv. Den ena hade nått
land, den andra däremot kastades hit och dit
i den grova sjön. Men inom sig, långt nere,
tyckte hon sig finna ett trevande hopp om att
land kanske inte var så långt borta. Inte var
det väl möjligt att en människa ingav en sådan
känsla av trygghet om hon inte hade fast mark
under fotterna? Vad han sagt? Just ingenting.
Uppvisningskonster var väl för honom något
övervunnet, men ordet hade blivit kött, och
med detta ville hon säga: vad han hade
mottagit ingick i hans väsens struktur, det var inte
löst påhäng eller billigt glitter. Ja, i stort sett
(där fanns förstås portvinet, de många
cigarretterna, de nervösa handrörelserna) var han
nog sådan, denne pastor.
Jag borde stänga fönstret, tänkte hon slött,
men hon iddes inte stiga upp. Hon lät det stå
öppet. Som vanligt kände hon sig behagligt
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
