Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 2. Amerikansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRJAN LINDBERGER
Dial efterträddes som ledande kritiskt organ
av The Hound and Horn-, här framträdde
Blackmur.
Den senare utgångspunkten har man i
sydstaterna, i The Fugitive som utgavs i Nashville
1922—25 av John Crowe Ransom, Allen Tate
och Donald Davidson. Här är den politiska
anstrykningen konservativ. Sydstatskritikernas
viktigaste organ har senare varit The Southern
Review och efter dess nedläggande den 1942
rekonstruerade Sewanee Review samt fr. o. m.
1939 The Kenyon Review. Bland kritiker som
framträtt i denna krets märks utom de tre
redan nämnda främst Robert Penn Warren och
Cleanth Brooks.
Det kan vara lämpligt att börja med
syd-statskritikerna, bl. a. av den anledningen att
de visar de tydligaste beröringspunkterna med
den samtida engelska kritiken. Man skulle
kunna uttrycka det så, att de började med
Eliots Criterion som ideal och efterhand
förverkligade vad man lämpligen kan beteckna
som amerikanska motsvarigheter till Scrutiny.
Liksom denna har sydstatstidskrifterna burits
upp av väl sammanhållna grupper av
medarbetare och samtidigt utmärkt sig för en fri
debatt, med spalterna öppna även för
menings-motståndare.
Också när det gäller smak och teknik är
syd-statskritikerna påtagligt influerade från
England. Det förefaller som om de speciella
sydstatsförhållandena både skulle ha befordrat
denna orientering och föranlett en viss
omfärg-ning av de engelska ståndpunkterna. Detta kan
exemplifieras hos Allen Tate; huvudparten
av hans produktion finns tillgänglig i volymen
”On the Limits of Poetry” (The Swallow
Press, 1948). Ransom, som kanske är den
ledande anden, känner j ag endast genom några
enstaka essäer samt genom referat.
Känslan av att tillhöra en minoritet, som är
så karakteristisk för F. R. Leavis, finns hos
Tate på två sätt. Dels är han själv litterat,
och det ledande skiktet i sydstaterna har alltid
— säger han i ”The Profession of Letters in
the South” — varit mera politiskt än litterärt
intresserat. Dels är han sydstatsman, och
känner sig som sådan stå på sidan av den
förhärskande utvecklingstendensen i Amerika
efter inbördeskriget. Hans resonemang rör sig
ungefär på följande sätt: Nordstaternas seger
berodde på industrialiseringen. Denna blev
möjlig genom vetenskapen. Det vetenskapliga
betraktelsesättet, speciellt i dess positivistiska
form, är därför en fara. Genom uppkomsten
och utbredningen av litteraturhistorien hotar
denna fara numera även direkt litteraturen.
Tate kallade sin första essäsamling (1936)
för ”Reactionary Essays”. Det reaktionära
ligger i hans motvilja mot den amerikanska
nutiden och mot vetenskapens insläppande på
litteraturens område. Däremot förfäktar han
varken teoretiskt eller praktiskt, att litteraturen
sj älv skall värderas efter dess överensstämmelse
med ett reaktionärt eller konservativt ideal.
Han menar tvärtom, att utomlitterära
synpunkter inte skall få inverka på bedömningen. På
denna punkt skiljer han sig alltså från den
senare Eliot och överensstämmer han med
Leavis.
Tates essäer om individuella författare
liknar den tidigare Eliots eller Scrutinygruppens.
De behandlar förutom Donne, Pound och Eliot
(dessa namn tycks vara hart när obligatoriska)
sådana amerikanska poeter som Hart Crane,
Archibald MacLeish och Emily Dickinson.
Studien över den sistnämnda kan sägas vara
regionalistisk i sitt framhävande av New
Eng-landdraget. Någon genomförd
sydstatsregio-nalism finner man däremot inte i Tates kritik.
Han har uttalat sin beundran för Faulkner
(”den mest kraftfulla och originella
romanförfattaren i Förenta staterna”) men tycks aldrig
ha skrivit utförligare om honom.
Det på visst sätt intressantaste med Tate
(liksom med hans närmaste kolleger, i den mån
jag känner dem) är att den praxis, som består
i att företrädesvis utgå från diktverket självt
och dess språkliga ”form”, teoretiskt
motiveras. (Leavis avböjer att diskutera de filosofiska
implikationerna av sin ståndpunkt; se t. ex.
meningsutbytet mellan honom och Wellek i
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
