Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 2. Amerikansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN ANGLOSAXISK LITTERATURKRITIK
Scrutiny 1937.) Denna högre grad av
teoretiskt intresse är paradoxalt nog just en följd
av Tates tidigare berörda antivetenskapliga
hållning. Fienden följs med stor
uppmärksamhet; han inbjuds t. o. m. att framlägga sina
åsikter, för att dessa skall kunna angripas.
Det finns flera fronter.
En av dem vetter mot semantiken, speciellt
mot den form av denna som företräds av de
logiska positivisterna i Chicago. Dessa började
1939 utge ”The International Encyclopedia of
Unified Science”, vars första volym innehöll
bl. a. ”Foundations for the Theory of Signs”
av Charles W. Morris. Företaget
uppmärksammades omedelbart av The Kenyon Review. I
en redaktionell kommentar i vårnumret 1939
framhöll Ransom, att visserligen både filosofin
och litteraturen använder språket; men det är
i själva verket fråga om två språk, och
litteraturens semantiska innebörd kan därför inte
återges på vetenskapens språk. I höstnumret
samma år hade Morris en uppsats om ”Science,
Art and Technology”. Han skiljer där mellan
tre slags ursprunglig användning av språket
(”primary discourse”), nämligen
vetenskaplig, estetisk och teknologisk. När språket
används estetiskt föreligger en art av ikonisk
teckenfunktion (”iconic signs”). Det som
härvid meddelas är värden eller värdestrukturer.
Eftersom den estetiska teckenfunktionen inte
kan reduceras till vetenskaplig, ger Morris i
huvudsak Ransom rätt i att man kan tala om
två språk.
Ransom tycks ha fortsatt diskussionen i den
1941 utgivna ”The New Criticism”. Den
uppdelning i ”structure” och ”texture” hos
diktverket, som enligt tillgängliga referat är en
huvudsynpunkt i denna bok, torde vara en
vidareutveckling av tankegången om de två
språken. Med ”structure” avser Ransom det
allmängiltiga, med ”texture” det konkreta och
individuella. Det sistnämnda är det som poesin
inte har gemensamt med vetenskapen.
Tate tog (också 1941) upp Morris’ åsikter
till debatt i uppsatsen ”Literature as
Know-ledge”. Han har ingen svårighet att visa, att
ALLEN TATE
de är behäftade med oklarheter. De
sammanställs med Richards’ 20-talsuppfattning och
avvisas tillsammans med den. På ett
besynnerligt sätt vänder Tate däremot Richards’
uttalanden från 30-talet (som är i hög grad
misströstande angående möjligheterna för objektivt
vetande överhuvud) till förmån för sin egen
uppfattning att poesi ger kunskap. Hur Tate
grundar denna sin åsikt framgår bättre av
studien ”Tension in Poetry”. Han utgår där
från de logiska termerna ”extension” och
”in-tension”. Den förra anger i vilken utsträckning
individer ”denoteras” av en viss term, den
senare anger summan av de kvaliteter som
”konnoteras” av termen. Tate menar nu, att
poesi kan bii misslyckad genom brist på
antingen ”extension” eller ”intension”. ”Tension”
betecknar (med en ordlek), det
spänningsförhållande som uppstår, då både ”extension” och
”intension” föreligger. Eftersom Tate sålunda
anser den denoterande funktionen hos språket
väsentlig för god poesi, finns det en viss inre
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
