Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 2. Amerikansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRJAN LINDBERGER
hållfasthet i hans teori att poesi ger kunskap.
Det beaktansvärda ligger emellertid snarast i
påpekandet av att det i poesi förekommer
strukturer som liknar de logiska, att poesi inte är
att likställa med ett diffust känslosvall.
Däremot kan det ifrågasättas om de element som
ger dessa strukturer verkligen fungerar på
samma sätt i poesi som i en i vetenskaplig
mening kunskapsgivande framställning. En
ytterligare jämförelse med Morris kan vara av
intresse.
Morris bemödar sig uppenbarligen om att
undvika vad man skulle kunna kalla den
vulgärsemantiska uppfattningen (som t. ex. finns
hos Stuart Chase i ”The Tyranny of Words”,
då denne säger: ”Ord, ord, ord, lika med blab,
blab, blab, förnuft, blab; en tunn vit glimt av
mening på ett brett svart band”). I sitt 1946
utgivna verk ”Signs, Language and Behavior”
har Morris sökt bereda plats för poesins
språkbruk i sitt semantiska system; litteraturen
karakteriseras (visserligen på ett mera poetiskt
än vetenskapligt sätt!) som ”en symbolisk
antenn för beteendet”. Här liksom i sitt inlägg
i The Kenyon Review har han framhävt det
estetiska tecknets egenartade beskaffenhet: trots
att tecknet (d. v. s. i detta fall konstverket)
har en generell syftning, finns det värde som
blir betecknat (”designated”) i konstverket
självt, så att man vid förnimmandet av
konstverket direkt förnimmer värdestrukturen och
inte behöver fästa avseende vid andra objekt,
som det estetiska tecknet eventuellt denoterar.
Med en äldre logiks terminologi skulle
diktverket enligt både Ransom och Morris kunna
beskrivas som ”konkret universellt”. Med
utgångspunkt härifrån har diskussionen förts
vidare i en uppsats från 1947 av W. K.
Wim-satt, Jr. Den heter ”The Structure of the
’Con-crete Universal’ in Literature” och finns
tillgänglig i den av Schorer m. fl. utgivna
kritikantologin. Wimsatt skriver: ”Frågan är hur
ett litterärt verk kan vara antingen mer
individuellt (unikt) eller mer universellt än andra
slag av språkliga alster eller hur det kan förena
det individuella och det universella mer än
andra slag.” På detta svarar han för det första,
att varje beskrivning som använder ord, blir
en generalisering. Ordens natur är sådan, det
ligger något generellt i ett ord vilket som helst,
t. ex. ”lada” eller ”röd”. Till synes har man
här en förklaring på det universella. För det
konkreta och individuella kan man, som
Ransom gjort, söka en förklaring i den anhopning
av irrelevanta detaljer, som utgör diktverkets
”texture”. Dessa förklaringar avvisar Wimsatt
emellertid som otillfredsställande. De har, som
han påpekar, en misstänkt likhet med den
gamla teorin om metaforen som prydnad för
diktverket. En acceptabel lösning får man först,
om man antar att det ”konkret universella”
ligger i arrangemanget av detaljerna. Detta
påvisas genom en analys av metaforerna. Tag
t. ex. Burns’ rad ”My love is like a red, red
rose”. Även den enklaste form av poetisk bild
innebär en särskild sorts abstraktion. Bakom
metaforen ligger nämligen en jämförelse
mellan två klasser (i detta fall ”love” och ”rose”);
den förutsätter följaktligen en tredje mera
generell klass (i det här fallet det gemensamma
i ”love” och ”rose”). Denna tredje klass
saknar namn och förblir i regel utan namn; den
uppfattas endast genom metaforen. Den är en
ny föreställning, för vilken det inte finns något
annat uttryck. I jämförelse med den
vetenskapliga abstraktionen är emellertid denna poetiska
abstraktion konkret.
Eftersom redan diktverkets delar enligt
denna analys utgör komplexa enheter, måste
samma bestämning gälla diktverket självt. Som
Wimsatt påpekar är det främst Empson som
analyserat poesi från denna utgångspunkt.
Wimsatts studie ger i själva verket en teoretisk
motivering till Empsons metod.
Det är intressant att se, hur nära Wimsatts
ståndpunkt överensstämmer med åsikter som
man finner hos den av de amerikanska
semantikerna som såvitt jag kunnat finna mest
intresserat sig för estetiska spörsmål, nämligen
Susanne K. Langer. Hon är lärjunge till
Whitehead och Cassirer, och vid sidan av en
grundlig utbildning i modern logik besitter hon
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
