Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 2. Amerikansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN ANGLOSAXISK LITTERATURKRITIK
uppenbarligen ett ursprungligt intresse för
estetiska företeelser, särskilt för musiken. Det
arbete av henne, som har intresse i det här
avhandlade sammanhanget, heter ”Philosophy in
av New Key. A Study in the Symbolism of
Reason, Rite and Art” (Harvard University
Press, 1942; även tillgängligt i Pelican Books).
Arbetet är, som titeln anger, en översikt av
huvudriktningarna inom semantiken. Det
faller sig för mrs. Langer naturligt att skilja
mellan två grupper av forskare: å ena sidan
sådana som Wittgenstein, Russel och Carnap,
vilkas väsentliga intresse har gällt att
undersöka språkets och de matematiska
teckensystemens möjligheter för vetenskapligt bruk, å
andra sidan sådana som Whitehead, Dewey
och Cassirer, för vilka semantiken omfattar ett
vidsträcktare fält. Författarinnan ansluter sig
till den senare riktningen; detta innebär, som
hon påpekar, inte att hon tror på existensen
av en annan värld än den fysiska i rum och
tid, men väl att det finns i denna fysiska värld
erfarenheter, som inte kan uppfattas i den
”diskursiva” språkliga form vilken möjliggör
vår kunskap om den fysiska världen, utan når
oss via andra symboliska formsystem. Dessa
erfarenheter ger inte kunskap i vetenskaplig
mening, men de utgör inte heller en enda
odifferentierad massa. Man kan nämligen
påvisa, att det finns andra artikulerade symboler
än de diskursivt språkliga eller sådana som
kan omvandlas i diskursivt språkliga.
Överfört på poesin betyder detta, att det den
meddelar aldrig kan uttryckas i diskursiv
språklig form, trots att den begagnar sig av
språket. Poetiska symboler är oöversättbara;
”deras mening är bunden till den särskilda
form diktverket fått. Denna mening är alltid
av implicit art...” Man kan jämföra med
Wimsatts konstaterande, att det som uppfattas
genom metaforen är något som saknar namn.
En annan av sydstatskritikernas frontlinjer
vetter mot den genomförda estetiska
relativismen. Denna fråga behandlas särskilt av
Cleanth Brooks.
Brooks började med att tillsammans med
Ro
bert PennWarren ge ut”Understanding Poetry”
(Henry Holt & Co, 1938), en antologi
omfattande omkring 200 representativa engelska
dikter med tillhörande analyser av ett fyrtital
och pedagogiska övningsuppgifter till samtliga.
Materialet är arrangerat så, att läsaren på
grundval av relativt enkla iakttagelser i början
ges möjligheter att efterhand åstadkomma mera
komplicerade karakteristiker. Utgivarnas egna
analyser är tydligen med avsikt kortfattade och
inriktade på ett fåtal väsentliga ting i varje
dikt. Boken är i sitt slag avgjort förtjänstfull.
Brooks’ första litteraturkritiska arbete är
”Modern Poetry and the Tradition” (1939;
engelsk upplaga 1948 hos Editions Poetry).
Boken är en direkt motsvarighet till Leavis’
”New Bearings in English Poetry”;
synpunkterna är i stort sett desamma men det
behandlade stoffet är utvidgat till att omfatta också
några amerikaner, bl. a. Frost och MacLeish.
Beroendet av Empson märks redan i denna
bok. Synnerligen påtagligt blir det i ”The Well
Wrought Urn” (Reynal & Hitchcock, 1947).
Arbetet består av en liten antologi på tio dikter
från Donne till Yeats med tillhörande utförliga
analyser; mellan dessa är principdiskussioner
insprängda. Endast få av dikterna är av den
”svåra” sorten; Brooks’ strävan går ut på att
visa, att även sådana poem som brukar prisas
för enkelhet i själva verket är komplicerade
och att deras poetiska värde betingas härav.
Han argumenterar mycket framgångsrikt;
slående exempel erbjuder analyserna av Herricks
”Corinna’s Going A-Maying” och Tennysons
av Leavis föraktade ”Tears, Idle Tears”.
Delvis beror detta på själva framställningssättet;
Brooks torde vara den som skriver elegantast
av sydstatskritikerna. Väsentligen beror det
emellertid på att han behärskar Empsons
metodik och är i stånd att tillämpa den på ett
personligt uppfinningsrikt sätt. Dessutom
stödjer han sig på Susanne Langer; hans
uppfattning om vad en dikt ”meddelar” och på vilket
sätt det sker sammanfaller så gott som helt med
hennes.
Eftersom Brooks anser sig besitta en kritisk
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
