Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 2. Amerikansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRJAN LINDBERGER
metod, som gör det möjligt att på basis av
strukturanalyser utsäga något om dikters värde,
kan han inte acceptera en kritisk relativism.
Han har i sin bok en längre diskussion av den
ståndpunkt, som företräds av Frederick A.
Pottle i ”The Idiom of Poetry” (Cornell
Uni-versity Press, 1946). Pottle är en lärd och
omdömesgill representant för en historiskt
motiverad relativism; däremot är han inte
allmän värderelativist, eftersom han uttryckligen
säger sig acceptera absoluta normer i fråga om
religion och moral. (En god företrädare för
en mera principiell relativism är George Boas
i ”A Primer for Critics” [The Johns Hopkins
Press, 1937], ett arbete som f. ö. innehåller
utmärkta analyser av de vanligaste fallen av
termförvirring i den kritiska vokabulären. Till
detta verk tar Brooks dock inte ställning.)
Pottles argument är välbekanta för de flesta
litteraturhistoriker. Han påpekar, att
sensibiliteten skiftar från tid till annan;
förskjutningarna kan avläsas i det idiom som används.
Fyra huvudteser uppställs: 1) Poesi uttrycker
alltid den tids sensibilitet under vilken den
skrivits. 2) Kritiker i gången tid har varit lika
kvalificerade att bedöma poesi som vi. 3) Poesi
är vad som av aktningsvärda bedömare under
respektive perioder kallas för poesi. 4) En
tidsålders poesi kan aldrig vara förfelad
(”never goes wrong”). Brooks medger, att det
är svårt att helt och hållet vederlägga Pottles
åsikter. Han gör dock vissa erinringar. I
anslutning till sin egen framställning anför han,
att de förskjutningar i sensibiliteten som Pottle
pekar på återverkar i första hand på ytligare
bedömningskriterier än dem som används vid
hans strukturanalyser. Vidare leder Pottles
åsikter till svårigheter, då det gäller att
förklara existensen av erkänt dålig litteratur.
Argumentet skulle kunna förtydligas med ett
par svenska exempel: en konsekvent relativist
skulle kunna tänka sig en framtid, då
”aktningsvärda bedömare” satte Nybom över
R,une-berg och Filip Tammelin över Fröding, på
grund av att sensibiliteten skiftat och lett till
förändringar i idiomet.
Pottle är litteraturhistoriker, och en tredje
frontlinje inom sydstatskritiken vetter mot
litteraturhistorien överhuvud. Angreppen mot
professorerna har till sist avsatt ett värdefullt
resultat, i det att två av dem, René Wellek vid
Yale och Austin Warren vid Michigan, tagit
upp litteraturvetenskapens problem till
grundlig översyn i ”Theory of Literature” (Harcourt,
1949). Båda författarna är medarbetare i
syd-statstidskrifterna, och vissa avsnitt av deras
verk har tidigare publicerats i dessa.
Det mest påfallande med ”Theory of
Literature” är dess allsidighet. Boken är en
systematisk presentation av existerande metoder, stödd
på en rik bibliografi. En huvudindelning görs
mellan ”yttre” och ”inre” vägar vid
litteraturens studium. De förstnämnda är de
biografiska, psykologiska, sociologiska och
idéhistoriska undersökningslinjerna, de senare är de
som utgår från analysen av diktverket självt.
Utan att på något vis avvisa de ”yttre”
vägarna anser författarna de ”inre” vara mera
väsentliga. Detta sammanhänger delvis just
med att de tillägnat sig en god del av de
synpunkter för vilka ovan redogjorts. Delvis beror
det på, att Wellek, som till härstamningen är
tjeck, har fått sin utbildning i Prag inom en
litteraturvetenskaplig riktning, som utgår från
den ryska formalismen. Förhållandet är
särskilt uppenbart inom det kapitel som här
närmast angår oss, det om ”Evaluation”. ”Form”
uppfattas ej som motsatsen till ”innehåll”, utan
definieras som den estetiska strukturen i
diktverket — det som gör det till dikt. Från denna
utgångspunkt avböjer författarna i stort sett
alla utomlitterära värderingsgrunder. Likaså
avvisar de en obegränsad kritisk relativism.
Ett och annat kunde vara att tillägga
beträffande sydstatskritiken. Man kunde t. ex. påpeka
det utmärkta resultat strukturanalysen avsatt,
särskilt beträffande Joyce, i Joseph Franks
”Spatial Form in Modern Literature” (i
Se-wanee Review, 1945; omtryckt i flera
antologier) . Vad som hittills anförts torde emellertid
räcka för att rättfärdiga det allmänna
omdömet, att sydstatskritikernas mycket beaktans-
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
