Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 2. Amerikansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN ANGLOSAXISK LITTERATURKRITIK
värda insats mera beror på att de övertagit
och utvecklat en god metod än på att det skulle
finnas någon stor och originell kritisk
begåvning bland dem.
Den stora och originella begåvningen i
modem amerikansk kritik är Kenneth Burke.
Hyman har med rätta talat om ”den oerhörda
schockverkan av nyhet” som Burke ger, så att
”den som läser honom för första gången får
en plötslig känsla av att ha upptäckt ett nytt
land på sin egen bakgård”.
Burkes fruktbarhet hänger samman med att
han minst av allt är renodlat litterär. Stora
delar av hans författarskap sysslar med
historia, psykologi, sociologi och filosofi. Han
skulle möjligen kunna beskrivas som en
semantiker med ovanligt mångsidig inriktning.
Denna beskrivning stämmer i.varje fall med
det förhållandet, att Peirce är en av Burkes
viktigaste utgångspunkter. Från denne har han
ärvt lusten att skapa termer. Burke ”hittar”
sina termer i det gängse språkbruket eller i
sin lektyr. Han sitter alltså inte och söker
spekulera ut ett logiskt invändningsfritt
termsystem först, innan han skrider till den
praktiska tillämpningen. Som han påpekar, leder
ett dylikt spekulerande lätt till ett slags
perpe-tuum mobile-problem. Han talar lite ironiskt
om att de som vill diskutera termer ”endast
med hjälp av ett formalistiskt koordinatsystem
tenderar att utarma sig själva genom att
upptäcka att allt tänkande är nonsens. De naiva
tar filosofiska symboler för kontant — och de
logiska positivisterna är helt enkelt naiva med
omvänt förtecken.”
I övrigt har Burke utnyttjat sociologer som
Veblen och Marx, antropologer (i ordets
amerikanska mening) som Malinowski och Boas,
psykoanalys och gestaltpsykologi — för att
nämna några av hans källor. Allt detta har
intresse för honom, ty ”alla levande varelser
är kritiker”. Kritik är en aktivitet som
förekommer överallt; den litterära är en speciell
form, kanske den mest förfinade.
De litterära intryck, som varit bestämmande
för Burkes smak, skiljer sig från alla tidigare
KENNETH BURKE
här omtalade kritikers. Det är framför allt
Thomas Mann, i viss mån Gide, som varit hans
ungdoms stora upplevelser. I hans första bok
”Counterstatement” av år 1931 ingår en stor
essä om dessa båda (tillgänglig i M. D. Zabels
kritikantologi ”Literary Opinion in America”,
1937. Själva boken har jag ej kunnat få fatt
i, lika litet som ”The Philosophy of Literary
Form”, 1941, en lucka som i det senare fallet
är djupt beklaglig.) Båda dessa författare
fängslar honom, därför att de ger provkartor
på moraliska attityder, som dessutom inte är
fixerade utan förskjuts. Mann tycks intressera
honom speciellt, därför att denne studerar
symbolernas betydelse för karaktärens
förvandlingar.
”Permanence and Change” (1935) handlar
endast till mindre del om litteratur. Boken
klargör emellertid ett par av Burkes grundbegrepp.
Med utgångspunkt från antropologerna
(särskilt Malinowski) diskuterar Burke språket
som meddelelsemedel. Vi brukar urskilja flera
funktioner: språket är kommunikationsmedel
genom att det ger oss en gemensam grund för
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
