Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 2. Amerikansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN ANGLOSAXISK LITTERATURKRITIK
History” (1937), avslutas med ett helt lexikon
över dylika termer.
Oaktat sin titel är detta arbete — som kanske
är Burkes viktigaste hittills — centralt från
litterär synpunkt. Det är om man så vill en
poetik. Grundtanken att poesi är ”symbolisk
handling” har här utförts i detalj.
Burke utgår från att diktverk är ”strategier”,
med vilka människan söker möta eller
bemästra situationer, som hon ställs inför. Hon
intar vissa attityder; de kan i princip vara
accepterande eller avböjande eller en
blandning av båda delarna. Mot attityderna svarar
i varje kultur vissa symbolstrukturer. Med
historiens gång är dessa emellertid
underkastade förändringar, och härigenom skapas
successivt behov för nya ”strategier”. Vidare kan
en individ av olika anledningar tänkas övergå
från en attityd till en annan även innanför ett
i stort sett bestående systems ram; också i
dylika fall behövs ”strategier”.
Första delen av Burkes verk är en
genomgång av de viktigaste typer av ”strategier” som
utbildats inom den västerländska kulturkretsen.
Som olika arter av accepterande attityder
räknar Burke den episka, den tragiska och den
komiska. Den episka är den mest primitiva,
men likväl ganska sammansatt redan den.
Förhärligandet av hjälten ger på ett
ställföreträdande sätt värdighet åt nödvändigheten att
acceptera krig och därmed jämförliga
lidanden; samtidigt innebär j ämföreisen av ens egen
svaghet med hjältens styrka ett element av
ödmjukhet. Burke påpekar, att detta tenderar
att gå förlorat och eposet att övergå i renodlat
skryt, när genom en fullständig sekularisering
halvgudsdraget hos hjälten utplånas.
Avböjande attityder har man i elegi, satir och
burlesk. Som blandformer framställer Burke
grotesk och didaktik.
Ett väsentligt uppslag till denna kategoritavla
kommer, som Burke påpekar, från Empsons
”Some Versions of Pastoral”. I likhet med
denne utsträcker Burke den karakteriserade
attitydens verkningskrets utöver de historiskt
givna litterära genrernas gränser; detta gäller
särskilt de dramatiska. De intresserar honom
speciellt, eftersom de representerar ”action” i
dess tydligaste form.
Komedin sätts av Burke högst. I det komiska
innefattas då humorn, och begreppet ges en
mycket vidsträckt användning. I motsats till
tragedin framställer komedin människor inte
som brottsliga, men som vilseledda. ”Om man
tillägger att människor med nödvändighet
misstar sig, att alla människor råkar i situationer
då de handlar som narrar, att varje insikt
medför sin speciella sorts förblindelse, fullbordar
man den komiska cirkeln och kommer tillbaka
till den lektion i ödmjukhet som ligger under
den stora tragedin.” Komedin representerar för
Burke en mycket sammansatt medelväg. Den
är inte eufemistisk som de heroiska attityderna,
men den är inte heller enbart ”avslöjande”
som satiren och burlesken. Det renodlade
”avslöjandet” av tarvliga motiv innebär enligt
Burke en fara likaväl som det renodlade
idealiserandet. Genom att effektivt utplåna
föreställningen om mänsklig värdighet sänker man oss
alla på ett lågt plan. Kritiken bör under alla
omständigheter vara komisk; häri ligger
enligt Burke den enda möjligheten att på en gång
vara kritisk och barmhärtig.
”Avslöjande” är ”nedåtriktad transcendens”.
”Uppåtriktad transcendens” har man t. ex. i
tragedin, när det förhållandet att en människa
drabbas av svåra lidanden motiveras med ett
oblidkeligt öde. ”Transcendens” spelar en roll
vid en rad av Burke beskrivna processer,
sådana som ”karaktärsdaning genom
sekulariserad bön”, ”pånyttfödelseritualer” (en term som
har sitt ursprung i Manns Josefhistoria),
”symbolisk överbryggning” och
”symbolfusioner”. Dikt är i sin egenskap av ”symbolisk
handling” i grunden alltid ”transcendens”; i
detta förhållande ligger inneslutet, att dikten
är något nyskapat, att den uttrycker något som
går utöver de påvisbara elementen. På detta
sätt kommer Burke från sina utgångspunkter
fram till ett strukturanalytiskt betraktelsesätt,
som i mycket liknar vissa avsydstatskritikernas.
Kritikerns konkreta uppgift blir att genom
un
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>