Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 2. Amerikansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRJAN LINDBERGER
dersökning av diktverkens formella strukturer
klargöra de symboliska ”strategierna”.
Det förekommer i ”Attitudes toward
His-tory” en hel del inströdda tillämpningar av
grundbegreppen. Den roligaste förekommer
under rubriken ”det didaktiska”. Först
analyseras Hesiodos’ ”Verk och dagar” på ett
visserligen delvis hypotetiskt men oerhört
instruktivt sätt. Sedan görs omedelbart en
sammanställning med — Eliots ”Murder in the
Cathedral”. Burke utgår från den roll Eliots
negerande av sitt ursprung från S :t Louis
spelat. Negerandet för genom olika stadier fram
till Gud. Därmed följer emellertid en positiv
insikt om nödvändigheten av ödmjukhet.
Följaktligen fordras ett ”negerande av negationen”.
Kring denna lärdom är en väsentlig del av
skådespelet uppbyggt.
”The Philosophy of Literary Form”
innehåller huvudsakligen praktiska tillämpningar.
Förutom recensioner (av vilka en del varit
tillgängliga för mig) innehåller boken större
analyser bl. a. av ”Eumeniderna”, ”The Rhyme
of the Ancient Mariner” och ”The Grapes of
Wrath”. Bristen på tillgång till de sistnämnda
kompenseras emellertid av att Burke som
bilagor till sitt hittills senaste arbete ”A Grammar
of Motives” (Prentice-Hall, 1945), bifogat två
stora kritiska essäer, en om Marianne Moores
lyrik och en om ”Symbolic Action in a Poem
by Keats”, närmare bestämt den berömda ”Ode
to a Grecian Urn”. Mycket schematiskt sett
skildrar Burkes analys, hur Keats
”transcen-derar” den för romantikerna grundläggande
splittringen mellan verklighet och fantasi för
att komma fram till slutradernas
proklamerande av att ”beauty is truth, truth beauty”.
Underlaget för den poetiska meningen i detta
diktarens påstående (väl att skilja från den
bokstavliga, som innebär en krass motsägelse)
har man i hans extatiska betraktelse av
sceneriet på vasen, som försätter honom till en
renodlat estetisk betydelsenivå. På en dylik har
enligt de moderna semantikernas åsikt
motsägelselagen ingen funktion, och Burke menar
att Keats’ formulering metaforiskt uttrycker
denna insikt.
”A Grammar of Motives” är första delen av
ett planerat stort verk i tre band; de följande
skall handla om motivens retorik och symbolik.
Grammatiken är enligt vissa moderna filosofers
(t. ex. Russells) uppfattning den sida av
språket, som företrädesvis ger oss möjlighet att
veta något om den fysiska världens struktur;
denna första del handlar också mycket litet om
litteratur. Jag lämnar den därför därhän, detta
så mycket mer som jag måste bekänna att jag
inte haft tid att tänka igenom de filosofiska
konsekvenserna av vad Burke här säger.
Burkes stora betydelse ligger i att han mer
än någon av de tidigare här nämnda tillfört
litteraturkritiken nya karakteriseringsmedel.
Han är den enda moderna kritiker, som man
skulle vilja sammanställa med Aristoteles, inte
för att han skulle vara aristotelian (det finns
en skola av sådana också i Amerika), utan
därför att han i likhet med Aristoteles förenar
ett studium av människan som samhällsvarelse
med en högt uppdriven estetisk sensibilitet,
inriktad företrädesvis på det dramatiska.
Burkes förnämsta svaghet har utpekats av
Marianne Moore i det vänligt ironiska porträtt av
honom, som ingår i hennes dikt ”Picking and
Choosing”. Det slutar med orden: ”this
fa-miliarity with wrong meanings puzzles one”.
Det äger sin riktighet, att de oriktiga
meningarna intresserar Burke nästan lika mycket som
de riktiga; han frestas därför ofta till långa
utvikningar som kan handla om mycket
besynnerliga ting. Ä andra sidan är han en mycket
effektiv dödare av oriktiga meningar. Mellan
Richards och Eliot uppstod på 20-talet en
debatt, som sedan fortsatts i dussintals essäer,
om i vad mån övergivandet av den religiösa
tron skulle döda poesin. Jag har underlåtit att
referera denna debatt på grund av följande
rader av Burke: ”Emedan vissa ting troddes,
och diktare använde dessa trosföreställningar
för att frambringa poetiska effekter, blev
trosföreställningarna ’poetiska’. Men med tiden
blev motsatta ting trodda, med påföljd att de
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
