Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 2. Amerikansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN ANGLOSAXISK LITTERATURKRITIK
tidigare trosföreställningarna nu kallades
’illusioner’. Kritikerna som observerade hur mycket
av världens diktning som byggde på vad man
numera kallade illusioner, argumenterade då
i en cirkel: Illusionerna, sade de, var poetiska,
och genom förlusten av illusionerna till följd
av vetenskapen står vi inför poesins död genom
vetenskapen. Felet låg i antagandet att
illusionerna var i sig ’poetiska’ — medan de i själva
verket hade gjorts poetiska av det faktum att
diktarna byggt poesi på dem.”
Ett inflytande från Burke är märkbart hos
flera semantiker, t. ex. Thomas Clark Pollock
(”The Nature of Literature”, Princeton
Uni-versity Press, 1942) och S. I. Hayakawa
(”Language in Thought and Action”,
Har-court 1949). Dessutom kan man mer eller
mindre spåra hans idéer hos nästan alla yngre
amerikanska kritiker.
Med en halvsanning skulle man kunna säga,
att Burkes främsta lärjunge är R. P. Blackmur.
Det är en halvsanning, därför att Blackmur
lärt sig av alla, som har något att lära ut. Han
har använt alla de metoder, för vilka i det
föregående redogjorts. Däremot har han, i
motsats till nästan alla andra kritiker, aldrig
använt en metod i ett sammanhang där den inte
passar. Det är på sitt sätt en mycket originell
prestation. Han saknar ingalunda personlig
profil, fast den inte är på något sätt
iögonenfallande.
En av Blackmurs uppsatser om kritikerns
uppgifter heter ”A Critics Job of Work”. Titeln
är betecknande; han anser att en kritiker bör
arbeta, att han inte bör sky några mödor.
Kanske vittnar den också om att Blackmur
finner sin kritikerverksamhet betungande. Han
är inte särskilt produktiv; på tjugu år har han
givit ut två böcker, ”The Double Agent”
(1935) och ”The Expense of Greatness”
(1940); dessutom föreligger ett antal studier
från senare år som inte ännu samlats i
bokform.
Blackmur arbetar först och främst med
diktverkets text. Han är vid sidan av Empson den
främsta experten på ”close reading”. I ”Ex-
amples of Wallace Stevens” börjar han med
att göra en förteckning över alla på något vis
säregna ord, som han hittat hos denne. Sedan
anlitar han ordböcker och tar reda på allt som
går att få veta om orden, däri inbegripet deras
härledning. Därefter börjar han dra sina
slutsatser om vad användningen av orden visar.
Metoden är i princip utpekad av Burke, som
säger att återkommande drag i ordval och
bildspråk kan användas för att spåra diktarens
symboler; Blackmur är den som verkligen lagt
ner energi på att använda tekniken och som
också nått fina resultat med den.
Vidare arbetar Blackmur med allt det som
kan kallas för diktverkets kontext. När han
skriver om Pounds ”Cantos” tar han
omsorgsfullt reda på alla de obskyra grekiska, latinska
och italienska källor, som denne hänsyftar på.
På liknande sätt klarläggs genomgående
historiska fakta och religiösa riter, föreställningar
och vanföreställningar som kan vara relevanta
med avseende på det litterära verk han sysslar
med. Det är oberättigat, när Harry Levin i en
eljest utmärkt essä om ”Literature as an
Institution” (ingående i Schorers antologi) slutar
med en polemisk slutsläng åt Blackmur. Levins
tanke, som han utvecklar mycket klart, är att
analysen av det artistiska i diktverket hänger
i luften, så länge man inte gör sig underkunnig
om och tar hänsyn till de konventioner som i
varje särskilt fall bestämt både diktaren och
hans publik; dessa konventioner kan studeras
i de institutioner som utgör den litterära
produktionens samhälleliga ram. Blackmur utför
det som Levin yrkar på, fast han inte bryr sig
om att poängtera det.
Det finns mycket att peka på som
föredömligt i Blackmurs studier — det skulle vara
nedsättande att kalla dem essäer. Man kunde ta
hans uppsats om Henry James’ kritiska företal,
som är ett mönster av underordning från den
presenterandes sida i förhållande till det som
presenteras. Man kunde framhäva uppsatsen
om Marianne Moore, där han studerar en
personligen reserverad och ytterst objektiv
lyrikers metod med en resultatrik nyfikenhet, som
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
